Bokhora?
Tisdagsmorgonenen spenderades på bästa sättet av alla möjliga, med en vän på bokrean. Jag hade förberett mig väl genom att läsa reklambladen och låtit victor kryssa i det han ville ha, så när det väl var dags så fylldes korgen väldigt snabbt! (jag skulle mycket gärna vilja lägga upp en såndär snitsig bild på hela min nya bokhög här på bloggen nu, men efter en incident på vår faddermaskerad i lördags så är det fläckar på linsen på min nya fina julklapp av victor, som inte vill försvinna, så efter många om och men och tårar och frustration ska jag lämna in den på expert och sen hoppas på att det inte blir allför dyrt att få den fixad. ifall det blir dyrt så blir det väl inga nya glasögon för mig den här våren heller. jag får fortsätta plåga mina ögon med linser 14 timmar och dygnet och trots konstanta förkylningar, eller vara blind. men så är det, livet är skit ibland.)
efter en stunds shoppande gjorde vi oss förtjänta av årets (största) semla på mekka. lika trevligt som alltid att sitta med en vän på ett café och bara prata, och sedan avbeta alla världsproblemen på väg till skolan. när vi nått vårt mål bestämde vi oss för att göra en lista på "klsassiker", dvs böcker som man "borde" men kanske också behöver läsa. har ni några tips på böcker "som man bara måste läsa!"?
annars då? jag är sjuk, igen. inte i ryggen eller foten utan en tvättäkta förkylning. och ja, det är minst lika jobbigt för victor som det är för mig, eftersom jag har lätt mano-depressiva tendenser när jag inte är frisk. ("varför straffar gud mig på det här viset?") i söndags var jag sugen på choklad så jag bad honom handla, men sen när han kom hem med fel sort "den andra var slut" (han köpte malteser istället för krisp) så blev jag så sur att jag vägrade äta den. mog1, som min syster skulle ha sagt. korkat, anser nog dom flesta.
sambon says
victor: varför är det än bild på mig på din blogg?
jag: men du är ju huvudpersonen i mitt liv!
men nu är han sådär jättedeppig som bara jag brukar bli så jag ska nog försöka proppa honom full med choklad och sen se till att han somnar i soffan. det brukar lösa det mesta.
jag: men du är ju huvudpersonen i mitt liv!
men nu är han sådär jättedeppig som bara jag brukar bli så jag ska nog försöka proppa honom full med choklad och sen se till att han somnar i soffan. det brukar lösa det mesta.
fast ändå
saker blir ju inte alltid som man tänkt sig. min vän kastade in handduken på prommis ikväll, då termometern fortfarande visar på -25. istället blev det credo, inte alls vad jag hade tänkt eller trodde mig behöva. men ändå, det gjorde gott. plötsligt var jag inte ensam längre. inte den enda som tänkte som jag gör eller känner som jag gör eller tycker som jag gör. vi var flera. och det var det som behövdes. och sen dess har jag tänkt på en fin bön jag fick lära mig under min tid som scoutledare:
Käre far i himmelen,
tack att jag finns till.
Hjälp mig leva riktigt
och göra det du vill.
Lär oss här på jorden
tycka om varann,
låt oss få en framtid
skyddad av din hand
amen.
Käre far i himmelen,
tack att jag finns till.
Hjälp mig leva riktigt
och göra det du vill.
Lär oss här på jorden
tycka om varann,
låt oss få en framtid
skyddad av din hand
amen.
tisdagskyla
i morse skulle jag och sambon åka och veckohandla på maxi. klockan halv nio fick jag honom att krypa ur täcket och ner i täckbyxorna, termometern visade på -23.9. när vi byltat på oss så att vi var mänskliga mischelingubbar och promenerat hela vägen till parkeringen, så vägrar såklart bilen att starta. så vi fick vända på våra klacka och glatt promenera till mariehem istället. jag var nöjd, men inte victor. men efteråt blev det mysfrukost med kokta äggmackor och the. nu ska jag skicka iväg victor till skolan, så han börjar tentaplugga nån gång!
på tal om tidigare inlägg så ringde faktiskt en gammal vän igår, efter att jag ringt henne i söndags. så ikväll blir det en kall långprommis och fika tillsammans! se, det är kanske bättre att träffas än att höras, då kan man ju faktiskt få fika!
på tal om tidigare inlägg så ringde faktiskt en gammal vän igår, efter att jag ringt henne i söndags. så ikväll blir det en kall långprommis och fika tillsammans! se, det är kanske bättre att träffas än att höras, då kan man ju faktiskt få fika!
måndagsvännerstelefonfundering
jag som trodde att studentlivet var något ansträngande känner mej hel-lurad. Ännu en ledig dag, en måndag utan några viktiga saker att göra, därför nedbäddad i soffan med den fantastiska tusen strålande solar. ute skiner vårsolen, himlen är klarblå och det är bara ett tiotal grader kallt.
jag har sugit på en karamell i snart en vecka. karamellen handlar om vänskap, och telefoner. efter ett härligt salsapass blev det musikquiz på en pub, och samtal med nya personer. om vänskap, och att ringa till varandra. en av tjejerna vid bordet hävdade om att hon inte ringde sina vänner regelbundet så skulle hon ju inte ha några vänner kvar. och jag funderade. jag ringer ju aldrig till mina vänner. jag började i den gamla vanliga änden, genom att bortförklara mitt beteende. jag träffar dem hellre. om jag någon gång ringer, så är det för att bestämma tid och plats och för att umgås. och jag är uppvuxen på ett ställa där man knappt behövt ringa till varandra. man gick över och hälsade på, satt och fikade och såg på tv i några timmar, och gick sedan hem. och tack vare lagidrott har man alltid träffat flera av sina vänner hyfsat regelbundet, och genom kyrkan och fredagkvällar i ungdomslokalen visste man vart folk var, och där såg man till att vara. men jag ringer ju faktiskt vissa. min moster och pappa, bara för att prata. ibland en vän, för att det var så länge sen vi sågs. men oftast handlar ju samtal om att man behöver något. inte bara prata av sig, utan man vill veta något, eller ordna något. genom jobben har det ju varit sådana samtal, dom där måste-samtalen som man drog sig för att göra. och det kanske är dom som har färgat av sig. för var jag verkligen lika dålig förut? jo. kanske. jag kanske alltid har tyckt att det varit jobbigt. men till saken hör ju att jag har någon runt mig hela tiden som jag pratar med. och innan vi blev sambos pratade vi inte särskilt mycket i telefon, ibland kunde det ta nästan en vecka innan vi hördes. men det är ju opraktiskt, som sagt. att inte ringa vänner som man inte träffar. alla som flyttar iväg, eller som när jag själv flyttade långt bort. för det rinner ju ut i sanden. men jag har nog alltid tänkt att om det väl är viktigt, så kämpar man. och är det riktiga vänner, så växer man tillbaka även om man inte pratar på ett tag. men jag ska nog försöka bli bättre på att bara ringa ändå, bara för att testa. kanske det är värt ett försök.
jag har sugit på en karamell i snart en vecka. karamellen handlar om vänskap, och telefoner. efter ett härligt salsapass blev det musikquiz på en pub, och samtal med nya personer. om vänskap, och att ringa till varandra. en av tjejerna vid bordet hävdade om att hon inte ringde sina vänner regelbundet så skulle hon ju inte ha några vänner kvar. och jag funderade. jag ringer ju aldrig till mina vänner. jag började i den gamla vanliga änden, genom att bortförklara mitt beteende. jag träffar dem hellre. om jag någon gång ringer, så är det för att bestämma tid och plats och för att umgås. och jag är uppvuxen på ett ställa där man knappt behövt ringa till varandra. man gick över och hälsade på, satt och fikade och såg på tv i några timmar, och gick sedan hem. och tack vare lagidrott har man alltid träffat flera av sina vänner hyfsat regelbundet, och genom kyrkan och fredagkvällar i ungdomslokalen visste man vart folk var, och där såg man till att vara. men jag ringer ju faktiskt vissa. min moster och pappa, bara för att prata. ibland en vän, för att det var så länge sen vi sågs. men oftast handlar ju samtal om att man behöver något. inte bara prata av sig, utan man vill veta något, eller ordna något. genom jobben har det ju varit sådana samtal, dom där måste-samtalen som man drog sig för att göra. och det kanske är dom som har färgat av sig. för var jag verkligen lika dålig förut? jo. kanske. jag kanske alltid har tyckt att det varit jobbigt. men till saken hör ju att jag har någon runt mig hela tiden som jag pratar med. och innan vi blev sambos pratade vi inte särskilt mycket i telefon, ibland kunde det ta nästan en vecka innan vi hördes. men det är ju opraktiskt, som sagt. att inte ringa vänner som man inte träffar. alla som flyttar iväg, eller som när jag själv flyttade långt bort. för det rinner ju ut i sanden. men jag har nog alltid tänkt att om det väl är viktigt, så kämpar man. och är det riktiga vänner, så växer man tillbaka även om man inte pratar på ett tag. men jag ska nog försöka bli bättre på att bara ringa ändå, bara för att testa. kanske det är värt ett försök.
att inte göra
jag har lyckats med det igen. och det är så ofatbbart skickligt att jag tänker göra en lista på vad man ska göra om man vill ha ont i kroppen:
Vrid ditt knä och slit av korsbandet. Detta görs enklast om du står med tyngden på det benet och sedan försöker vrida runt utåt (dvs vänster knä och motsol, så att du sedan faller på höften när du slår i backen). jag har även hört att du kan lyckas ta båda benen samtidigt om du åker snowboard, men det är inget jag vågar lova, du behöver nog ha talang för att lyckas med det. har man inte talang så testar man innebandy. Gör du rätt kommer du att känna hur det klickar till i knäet, sedan kommer smärtan och vóila, du har ett knä som inte går att stödja på på en vecka och inte går att belasta på ett halvår. vill du av någon underlig anledning spela innebandy igen kommer detta ta 1,5 år ; rehabträning, en operation, rehabträning ikväll. Att vara hemma och gå sjuksriven (haha, ordvits) är himla bra för psyket också, testa!
Träna spinning när du är förkyld. Att första gången man testar på spinning görs dagen efter en lång löparrunda i regnet då man känner sig lite krasslig med halsont och näsrinna är en annan upplevelse. först känns det bra, dagen efter svimmar du på väg upp från sängen, på vårdcentralen får du pencillin (typ samma som du fick på knäoperationen, den tål du ju!) och diagnosen halsfluss. Detta går att kombinera med ovanstående skada, då försenar du din comeback med två veckor.
sneställ ditt bäcken. Hur man lyckas med denna bravur är ännu oklart. kanske genom att ramla, snebelasta eller gå på Core Controll (speciellt träningsprogram med stabilitetsträning för bålet). Från början känns det lite ömt i ryggen, sen går det över. efter två månader börjar ryggen att värka så mycket att du inte kan ställa dig upp från soffan utan hjälp, och när du ska böja dig ner för att ta på strumporna kommer ögonen att tåras. till slut börjar smärtan växa ner i låret och vaden och du orkar knappt cykla till skolan. men detta kan lösas! du ringer till vårdcentralen och får träffa en sjukgymnast, gärna någon som ser ut som magnus samuelsson. sedan kommer denne magnus att bryta i din rygg (på sjukhusspråk: massera) och sedan vrida bäckenet rätt. men, är du som jag och tycker att smärta är fantastiskt så testar du att ramla med cykeln på väg hem från vårdcentralen och slå bäckenet snett på något annat spännande sätt, så kan du räkna med ännu en vecka av smärta!
stuka foten (NY). Känns livet alltför enkelt och bra? då är fotleder mitt svar. ett effektivt sätt är att träna gruppass på step-bräda (såklart på högsta inställningen, mest fallhöjd) när passet nästan är slut så hänger huvudet inte alltid med, och då smäller det bara till! en snedsteg på brädan, ramla till med foten och sätt i den så att foten bryts inåt. du kommer att känna när du gjort rätt. För bästa effekten står du långt fram i salen så att instruktören ser dig och hon springer ner från scenen för att hjälpa dig linda foten direkt, så alla passdeltagare som inte ligger på golvet i smärta istället börjar irra runt och inte veta vad dom ska göra. Sedan får sambon gå ut i snöstormen, leta redan på bilen, lyckas starta den med lite hjälp från en förbigående, hämta upp dig och köra alla 150 meter hem till dörren. Linda foten och lägg den i högläge, obs! i kombination kommer tårna att bli blåa och hela foten börja sticka efter ett tag. linda upp efter 30-40 minuter, låt blodet (känseln) komma tillbaka och linda om igen. repetera. tryck till på foten, lägg gärna något hårt när du lindar, börjar du gråta och vråla av smärta har du gjort rätt. och det bästa av allt? enligt sambons idrottskadelexikon (välanvänt i hushållet kan jag lova!) kan tiden innan man är fullt återställd vara 3 till 12 månader!
ibland är livet fantastiskt. idag är det inte så himla bra. dom ringde i morse från jobbet och frågade om jag kunde jobba heldag. vad är chansen? "får jag jobba med kryckor?" kanske inte det lättaste när man ska hjälpa folk i rullstol.
och det är inte så enkelt att ha ont. det är jobbigt, på riktigt. alla mina skadeperioder har blivit riktigt påfrestande för både mig och min familj. som tur är victor van nu, han vet att ibland så rinner tårarna bara, och det finns inget han kan göra förutom att stanna kvar. dessutom får han ju testa allt han lärt sig i skolan på mig, slå upp skador och försöka behandla, han får vara den duktiga, den som drar lasset framåt. jag får vara den som sitter (ligger) i soffan och får maten serverad. och det funkar ju.
Vrid ditt knä och slit av korsbandet. Detta görs enklast om du står med tyngden på det benet och sedan försöker vrida runt utåt (dvs vänster knä och motsol, så att du sedan faller på höften när du slår i backen). jag har även hört att du kan lyckas ta båda benen samtidigt om du åker snowboard, men det är inget jag vågar lova, du behöver nog ha talang för att lyckas med det. har man inte talang så testar man innebandy. Gör du rätt kommer du att känna hur det klickar till i knäet, sedan kommer smärtan och vóila, du har ett knä som inte går att stödja på på en vecka och inte går att belasta på ett halvår. vill du av någon underlig anledning spela innebandy igen kommer detta ta 1,5 år ; rehabträning, en operation, rehabträning ikväll. Att vara hemma och gå sjuksriven (haha, ordvits) är himla bra för psyket också, testa!
Träna spinning när du är förkyld. Att första gången man testar på spinning görs dagen efter en lång löparrunda i regnet då man känner sig lite krasslig med halsont och näsrinna är en annan upplevelse. först känns det bra, dagen efter svimmar du på väg upp från sängen, på vårdcentralen får du pencillin (typ samma som du fick på knäoperationen, den tål du ju!) och diagnosen halsfluss. Detta går att kombinera med ovanstående skada, då försenar du din comeback med två veckor.
sneställ ditt bäcken. Hur man lyckas med denna bravur är ännu oklart. kanske genom att ramla, snebelasta eller gå på Core Controll (speciellt träningsprogram med stabilitetsträning för bålet). Från början känns det lite ömt i ryggen, sen går det över. efter två månader börjar ryggen att värka så mycket att du inte kan ställa dig upp från soffan utan hjälp, och när du ska böja dig ner för att ta på strumporna kommer ögonen att tåras. till slut börjar smärtan växa ner i låret och vaden och du orkar knappt cykla till skolan. men detta kan lösas! du ringer till vårdcentralen och får träffa en sjukgymnast, gärna någon som ser ut som magnus samuelsson. sedan kommer denne magnus att bryta i din rygg (på sjukhusspråk: massera) och sedan vrida bäckenet rätt. men, är du som jag och tycker att smärta är fantastiskt så testar du att ramla med cykeln på väg hem från vårdcentralen och slå bäckenet snett på något annat spännande sätt, så kan du räkna med ännu en vecka av smärta!
stuka foten (NY). Känns livet alltför enkelt och bra? då är fotleder mitt svar. ett effektivt sätt är att träna gruppass på step-bräda (såklart på högsta inställningen, mest fallhöjd) när passet nästan är slut så hänger huvudet inte alltid med, och då smäller det bara till! en snedsteg på brädan, ramla till med foten och sätt i den så att foten bryts inåt. du kommer att känna när du gjort rätt. För bästa effekten står du långt fram i salen så att instruktören ser dig och hon springer ner från scenen för att hjälpa dig linda foten direkt, så alla passdeltagare som inte ligger på golvet i smärta istället börjar irra runt och inte veta vad dom ska göra. Sedan får sambon gå ut i snöstormen, leta redan på bilen, lyckas starta den med lite hjälp från en förbigående, hämta upp dig och köra alla 150 meter hem till dörren. Linda foten och lägg den i högläge, obs! i kombination kommer tårna att bli blåa och hela foten börja sticka efter ett tag. linda upp efter 30-40 minuter, låt blodet (känseln) komma tillbaka och linda om igen. repetera. tryck till på foten, lägg gärna något hårt när du lindar, börjar du gråta och vråla av smärta har du gjort rätt. och det bästa av allt? enligt sambons idrottskadelexikon (välanvänt i hushållet kan jag lova!) kan tiden innan man är fullt återställd vara 3 till 12 månader!
ibland är livet fantastiskt. idag är det inte så himla bra. dom ringde i morse från jobbet och frågade om jag kunde jobba heldag. vad är chansen? "får jag jobba med kryckor?" kanske inte det lättaste när man ska hjälpa folk i rullstol.
och det är inte så enkelt att ha ont. det är jobbigt, på riktigt. alla mina skadeperioder har blivit riktigt påfrestande för både mig och min familj. som tur är victor van nu, han vet att ibland så rinner tårarna bara, och det finns inget han kan göra förutom att stanna kvar. dessutom får han ju testa allt han lärt sig i skolan på mig, slå upp skador och försöka behandla, han får vara den duktiga, den som drar lasset framåt. jag får vara den som sitter (ligger) i soffan och får maten serverad. och det funkar ju.
