sambo med vico

saker blir ju inte alltid som man tänkt sig. min vän kastade in handduken på prommis ikväll, då termometern fortfarande visar på -25. istället blev det credo, inte alls vad jag hade tänkt eller trodde mig behöva. men ändå, det gjorde gott. plötsligt var jag inte ensam längre. inte den enda som tänkte som jag gör eller känner som jag gör eller tycker som jag gör. vi var flera. och det var det som behövdes. och sen dess har jag tänkt på en fin bön jag fick lära mig under min tid som scoutledare:

Käre far i himmelen,
tack att jag finns till.
Hjälp mig leva riktigt
och göra det du vill.
Lär oss här på jorden
tycka om varann,
låt oss få en framtid
skyddad av din hand

amen.