måndagsvännerstelefonfundering
jag som trodde att studentlivet var något ansträngande känner mej hel-lurad. Ännu en ledig dag, en måndag utan några viktiga saker att göra, därför nedbäddad i soffan med den fantastiska tusen strålande solar. ute skiner vårsolen, himlen är klarblå och det är bara ett tiotal grader kallt.
jag har sugit på en karamell i snart en vecka. karamellen handlar om vänskap, och telefoner. efter ett härligt salsapass blev det musikquiz på en pub, och samtal med nya personer. om vänskap, och att ringa till varandra. en av tjejerna vid bordet hävdade om att hon inte ringde sina vänner regelbundet så skulle hon ju inte ha några vänner kvar. och jag funderade. jag ringer ju aldrig till mina vänner. jag började i den gamla vanliga änden, genom att bortförklara mitt beteende. jag träffar dem hellre. om jag någon gång ringer, så är det för att bestämma tid och plats och för att umgås. och jag är uppvuxen på ett ställa där man knappt behövt ringa till varandra. man gick över och hälsade på, satt och fikade och såg på tv i några timmar, och gick sedan hem. och tack vare lagidrott har man alltid träffat flera av sina vänner hyfsat regelbundet, och genom kyrkan och fredagkvällar i ungdomslokalen visste man vart folk var, och där såg man till att vara. men jag ringer ju faktiskt vissa. min moster och pappa, bara för att prata. ibland en vän, för att det var så länge sen vi sågs. men oftast handlar ju samtal om att man behöver något. inte bara prata av sig, utan man vill veta något, eller ordna något. genom jobben har det ju varit sådana samtal, dom där måste-samtalen som man drog sig för att göra. och det kanske är dom som har färgat av sig. för var jag verkligen lika dålig förut? jo. kanske. jag kanske alltid har tyckt att det varit jobbigt. men till saken hör ju att jag har någon runt mig hela tiden som jag pratar med. och innan vi blev sambos pratade vi inte särskilt mycket i telefon, ibland kunde det ta nästan en vecka innan vi hördes. men det är ju opraktiskt, som sagt. att inte ringa vänner som man inte träffar. alla som flyttar iväg, eller som när jag själv flyttade långt bort. för det rinner ju ut i sanden. men jag har nog alltid tänkt att om det väl är viktigt, så kämpar man. och är det riktiga vänner, så växer man tillbaka även om man inte pratar på ett tag. men jag ska nog försöka bli bättre på att bara ringa ändå, bara för att testa. kanske det är värt ett försök.
jag har sugit på en karamell i snart en vecka. karamellen handlar om vänskap, och telefoner. efter ett härligt salsapass blev det musikquiz på en pub, och samtal med nya personer. om vänskap, och att ringa till varandra. en av tjejerna vid bordet hävdade om att hon inte ringde sina vänner regelbundet så skulle hon ju inte ha några vänner kvar. och jag funderade. jag ringer ju aldrig till mina vänner. jag började i den gamla vanliga änden, genom att bortförklara mitt beteende. jag träffar dem hellre. om jag någon gång ringer, så är det för att bestämma tid och plats och för att umgås. och jag är uppvuxen på ett ställa där man knappt behövt ringa till varandra. man gick över och hälsade på, satt och fikade och såg på tv i några timmar, och gick sedan hem. och tack vare lagidrott har man alltid träffat flera av sina vänner hyfsat regelbundet, och genom kyrkan och fredagkvällar i ungdomslokalen visste man vart folk var, och där såg man till att vara. men jag ringer ju faktiskt vissa. min moster och pappa, bara för att prata. ibland en vän, för att det var så länge sen vi sågs. men oftast handlar ju samtal om att man behöver något. inte bara prata av sig, utan man vill veta något, eller ordna något. genom jobben har det ju varit sådana samtal, dom där måste-samtalen som man drog sig för att göra. och det kanske är dom som har färgat av sig. för var jag verkligen lika dålig förut? jo. kanske. jag kanske alltid har tyckt att det varit jobbigt. men till saken hör ju att jag har någon runt mig hela tiden som jag pratar med. och innan vi blev sambos pratade vi inte särskilt mycket i telefon, ibland kunde det ta nästan en vecka innan vi hördes. men det är ju opraktiskt, som sagt. att inte ringa vänner som man inte träffar. alla som flyttar iväg, eller som när jag själv flyttade långt bort. för det rinner ju ut i sanden. men jag har nog alltid tänkt att om det väl är viktigt, så kämpar man. och är det riktiga vänner, så växer man tillbaka även om man inte pratar på ett tag. men jag ska nog försöka bli bättre på att bara ringa ändå, bara för att testa. kanske det är värt ett försök.
Kommentarer
Trackback
