en såndär...
förra veckan var min utmaning att varje kväll dra ett bibelord och läsa det stycket, och sedan be. bibelorden fick jag, i en liten glasburk, av några vänner när jag flyttade ner som ungdomsledare. länge har det stått orört på mitt sängbordd, men i veckan fick jag mig varje kväll något att begrunda. det var häftigt, och lärorikt, testa!
i veckan är det en såndär vecka. på fredag är det tenta igen, och imorgon är det den där dagen. hela helgen, alla besök har varit nedräkningar till imorgon, jag har tillochmed skickat in en liten grej till VK som publiceras på onsdag. på nåt sätt så måste man tänka på det, men man vill inte, eller jo, man vill, för man vill minnas, men jag vill inte gråta. inte bryta ihop. inte ha sådär ont i kroppen som man får när tårarna sprutar och kroppen skakar. jag vill visa, men ändå inte, hur det är.
veckans uppdrag är bara att överleva. överleva den 14 oktober 2008 då det är precis 15 år sen mamma dog.
kladdis, på en torsdag!
världens bästa youtube:
Johan Glans på stockholm live.
städchock.
Städning har inte varit särskilt prioriterat här hemma nu ett tag. Har nästan varit lite pinsamt, har velat bjuda över kompisar men inte vågat för att dammråttorna kanske skulle börja anfalla. eller ett någon skulle få ett astma-anfall.
Men har man tenta-plugg och är förkyld väljer man lite vad man vill se, och vad man orkar göra. idag, av alla dagar, tog vi oss tid. det var rätt så skönt, att få slänga och organisera, så att det blir fint och man motiveras att ha det så ett tag.
hör och häpna, när jag står och ska börja torka golven och victor städar toan inleds ett mycket konstigt samtal.
jag: "du, hur ofta brukar du byta vatten när du torkar golv?"
victor: "jag har aldrig torkat golven"
jag: "vad, har du aldrig torkat golven? vi har ju bott tillsammans i ett halvår! men hemma då?"
victor: "nej, jag har aldrig torkat golv"
jag: "aldrig nånsin? du är ju snart 22 år."
vIctor: "nej"
jag känner mig misslyckad. som feminist och som självständig kvinna att min sambo aldrig har torkat golven i vår gemensamma lägenhet. och så blir jag lite besviken på han föräldrar (läs: mamma) för att han inte fick städa på riktigt. innan vi flyttade ihop var jag rädd för att bo med victor, han är lite pedant. han vill ha ordning, han hade det förut. hos hans föräldrar var det alltid städat, var sak på sin plats, inga råttor under soffan där inte. hemma hos min pappa, där var det alltid stökigt. ett stort hus på 4 barn och en pappa som chef, men vi försökte att städa tillsammans och hålla koll. när jag bodde hemma och hade en ledig dag hände det att jag städade hela huset ensam. och min sambo har aldrig torkat golv. men nu ska det bli ändringar.
kanske har märkt att jag misslyckades med min utmaning för veckan? tja, man kan ju inte lyckas jämt. imorgon börjar jag med ett nytt, ska bara fundera ut vad det blir!
annars så...
har jag äntligen kunnat börja träna igen.
3 lediga dagar den här veckan, men ändå sjukt mycket plugg.
maskeraden igår blev trevlig kväll med trevliga samtal.
ikväll ska vi se på masjävlar (sveriges absolut roligaste film) och äta glass.
är victor är jättehes och kan knappt prata, mycket lugnt och skönt!
fantastisk-film-fest!
än så länge har jag några ideér...
ser ni något samband? imorgon blir det nog en sväng på myrorna, vilken outfit tycker ni jag ska satsa på?
tentaepidemi
jag hävdar bestämt att det är den väntande tentan som gör en sjuk, inte alls en pussande sambo fylld av äckliga virus.
kroppsbalans eller obalans.
nyfikna på mitt projekt? eftesom jag är en person som alltid ska tävla, vill vinna, försökerutmana och tänja på gränserna har jag kommit på ett litet projekt att underhålla mig med. varje vecka ska jag ha en utmaning, jag ska under en vecka testa att börja eller sluta med något. första veckan skulle jag inte läsa något skönlitterärt alls. kan verka enkelt, men jag hade just svalt Liza Marklund - Livstid, och hade Roslund & Hellström - Odjuret väntande på nattduksbordet. och anledningen var helt enkelt att inte fastna i något annat än tentaplugg, och inte bli sådär osocial som man (läs: jag) lätt blir. kommande projket kommer kanske vara att inte äta kött på en vecka, inte se på tv, inte gå in på facebook, börja varje dag med att gå på en promenad, använda tandtråd morgon och kväll, kaffe-fasta eller kanske internet-fasta. vi får se, men syftet är att alla utmaningar på något sätt ska förbättra mig som person, inom något område. i veckan ska jag blogga varje dag, och alltid försöka ge något tankvärt, helst om samboskapet. får se hur det går, hoppas ni stöttar mig!
dagens bästa är Jason Mraz & James Morrison - Details in the Fabric
Are the details in the fabric
Are the things that make you panic
Are your thoughts results of static cling
Are the things that make you blow
Hell, no reason, go on and scream
If you're shocked it's just the fault
Of faulty manufacturing
Everything will be fine
Everything in no time at all
Everything
a walk down memory lane (en härlig nostalgitripp en tråkig måndag)
Lycka till.
/Victor F"
Samma dag (elle dagen innan) som vi tog studenten fick vi skriva hälsningar till varandra i speciella böcker. Eftersom jag åkte till stockholm dagen efter studenten, sen åkte hem, jobbade, for på semster, kom hem några dagar och packade och sedan flyttade har en hel del saker försvunnit. bland annat mitt slutbetyg, mina stipendier (ja, läs flertal; 2 elevråds och ett företagarstipendium) och andra minnesvärda saker försvunnit. I helgen var jag hemma hos pappa, och precis innan vi skulle åka till stan frågade han om jag skulle ha tillbka min byrå med gamla saker i. Byrån är hiskeligt ful, så jag sa nej, men lade till "vilka saker?"
det visar sig alltså att min syster var så snäll och packade ihop alla saker som jag inte orkade ta med i flytten, ner i en byrå som ställdes i förrådet. hör ooch häpna, när jag drar i lådorna hittar jag gamla smycken, kläder, presenter, och viktiga dokument i ett stort kuvert. här hittar jag då boken, och börjar bläddra och läser ovanstående kommentar. kommentaren som är så opersonlig, improviserad, icke-kärleksfull, och som innehåller ordet lyckas mer än någon annan kommmentar, är skriven av min nuvarande sambo. Lite komiskt va?
Men det värmer ändå i hela kroppen. Vi hade en speciell gymnasieklass, både superhärlig och as-jobbig. men efter tre år tillsammans menade vi ändå det vi skrev till varandra. "glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig att glömma dig!" en härlig nostalgitripp en tråkig måndag.
annars så..
fortfarnade förkyld. hostar så att kroppen värker.
drog en snabb-shopping för mig själv och köpte en fleecetröja och en orkide (för det är jag värd)
trött tröttare tröttast efter helgens kalas, men det var ändå supervärt.
inte alls taggad på salsa, men klockan 18.00 kommer jag ändå stå där och fnittra.
har jag påbörjat ett nytt projekt, mer om detta senare!
särbo
igår, när jag återupplevde lite av gamla ungdomsledarlivet sa en vän så fint "man får inte glömma att be även om allt är bra". och så är det ju, ganska precis. i veckan var jag på en mysig bön och lovsångskväll, där vi skulle be för varandra. "vill du att vi ska be för nåt särskilt?" "nej" sa jag. för allting är ju faktiskt väldigt bra. förutom att jag hade tenta i 6 timmar igår, att jag är dödligt förkyld och att sambon har träning eller match (eller två träningar) nästan varje kväll i veckan, så är allting faktiskt väldigt bra.
när man egentligen borde...
hela köksbordet är täckt av skolböcker, anteckningar, färgpennor och power-point bilder. egentligen borde jag ha pluggat hela kvällen ikväll. egentligen, för det är tenta på fredag och biologisk psykologi är inte så himla lätt.
istället så har jag suttit med lite design ikväll, hoppas att sidan blev lite piggare och fräschare med bilder. hoppas motivationen till att börja blogga seriöst igen infinner sig i detta "fixa och dona"-rus.
just nu är det annars...
förkylt, jag hostar och har ont och huvudet bara dunkar och är konstant trött.
underbart vacker ute, som det alltid är såhär i tenta-pluggs-tider.
ganska fullt upp till helgen, jag ska bli frisk och jobba lö-sö.
rätt så ensamt hemma, sambon hade fotboll och innebandyträning ikväll.
Joseph Artur - in the sun som spelas konstant. det pirrar i mig när jag lyssnar på den.
may God's love be with you
always.
if i find,
if i find my own way how much will i find
you
yeah
i'll find you,
ensam (hemma)
en riktig gemenskapskväll blev det ikväll. mitt gamla projekt från i höstas, att hitta en kristen gemenskap, har dragit igång igen. ikväll var det mingel och tårtbakar-tävling med Credo, vilket var trevligt. Många nya-, gamla- och nygamla bekantskaper. många tillfälligheter som fanns med. jag träffade en tjej, som var väldigt trevlig, och som i höstas gick på just den folhögskola och linje som jag kom in på. hon berättade om att det fanns någon tjej som var från Umeå som skulle ha börjat, men gjorde inte det, det var tydligen jag. sen så träffade jag, hör och häpna, en släkting! det räcker inte med att jag har så många kusiner att jag knappt håller ordning, nu börjar tremenningar och fyrmenningar dyka upp här och var. och den sidan av mig som jag sällan släpper fram, den smyger sig på. på tungan ligger orden, "jag är hennes dotter. du vet, hon som dog".
ibland så tänker man tillbaka på allt som hänt, och alla beslut man tog, och det man valde bort. jag valde inte att gå på den där bibelskolan, inte den andra heller som jag ahde sökt. istället hade jag turen att få jobba, och sen halkade jag in på min utbildning, tänk vad mycket som varit annorlunda om man valt på nåt annat sätt. undra vart man hade hamnat då? men jag är nöjd med att vara precis där jag är just nu.
visst saknar jag vissa saker. jag saknar friheten och glädjen och värmen. jag saknar alla som jag förut hade mycket närmare, som jag förr hade så mycket bättre kontakt med. att jag hade bättre kontakt med mig själv, och med Gud. saknar allt man inte gjorde. och så saknar jag henne. ibland så mycket att jag inte vet vad jag ska göra.
ibland saknar jag att ha en mamma, men nu, nu saknar jag min mamma. den personen som skulle vara min och mina syskons knytpunkt i livet. den där "någon" som man aldrig haft. den där någon som man aldrig fått kalla sin egen.
en mamma, som alla andra har, att kunna ringa till och prata med. att berätta allting för; hur glad jag är för pappas nya arbetsuppgifter, hur fin min brors lägenhet är, hur det går med ordningen här hemma, att victor är JÄTTESEG på att diska och att jag är lite sur på min syster för att hon inte lämnat igen mitt linne. att få berätta vad som händer, att få höra att jag gör rätt (och kanske fel), att vi har dete fint i lägenheten, att jag är duktig, att få säga till henne att idag, på kyrkan, var det en tjej som hette samma sak som hon. jag saknar hennes åsikter, hennes ord, hennes tyckande, hennes kärlek och hennes kraft.
hon fattas mig. hon fattas oss.
same old same old (hur en garderob kan förstöra en söndag)
allting började när vi fick för oss att "göra det fint". Ni vet, man flyttar på saker som stått på en plats så länge att man glömt bort hur fult eller opraktiskt det var att den hamnade där från första början. min svärfar kom på besök en kväll och då satte vi upp en hylla som stått i ett hörn i snart fem (!) månader. åh, vad vackert! fantastiskt fint blev det i sovrummet när HYLLAN ÄNTLIGEN KOM UPP PÅ VÄGGEN. vi fick därmed lite hybris, vi ville göra mer! så, en solig söndagseftermiddag tog vi beslutet att flytta en garderob som vi redan flyttat en gång (från vardagsrum, otroligt idiotisk placering, in till sovrummet) ut lägenheten och vidare upp till förrådet. piece of cake - oh nej.
jag ska bekänna en sak; jag är inte så stark. jag är träningsstark, men inte vardagsstark. detta insåg nog sambon alltför sent. ungefär efter att vi hade dragit ut den ur lägenheten, in i hissen och skulle lyfta den uppför sista trappan. alltså fick han sköta hela trapp-grejen; vi la ner garderoben och han puttade den hela vägen upp. behöver jag säga att det knakade lite illavarslande? sen så tog det stopp. bokstavligen. garderoben stod där i det lilla utrymmet och kom inte in genom förrådsdörren. här kom tårarna "det går inte" snyftar jag utmattat. han är tyst. "men om vi..." "Det går inte!"
vi tippade och vickade och lyfte och vred och vände. sedan gick vi ner och tog ut tvätten. vi ringde pappa och ringde på hos grannen. vi jämförde blåmärken och sår på händerna, och konstaterade att en garderob verkligen kan förstöra en söndag.
förut har vi båda sett oss själva som relativt smarta personer. denna söndag insåg vi våra begränsningar. när vi var som närmast att bara lämna garderoben sa sambon "men om vi skulle tippa åt andra hållet, sen lyfta?"
värt ett försök. mycket värt det, eftersom det äntligen gick. garderoben gick innanför dörren, halleluja, söndagen var räddad (förutom 1,5 timmar som jag aldrig kommer att få igen). nu pratar vi inte något mer om garderober över huvudtaget.
vi satt, ett kompisgäng från klassen och pratade häromdagen om relationer, och vad man kan och inte kan säga till varandra. om vad som kan slinka ur när man är alltför trött, sisådär klockan 2 på natten, när en kvällströttperson talar först och tänker sedan. en klok (och gift) person konstaterade att det är därför man inte ska leva som sambo, utan vara gift när man bor ihop "då är han ju fast ändå!", dvs då gör det inget att han får veta vissa saker om mig, vi är ändå gifta! hoppsan, tänkte jag då. det kanske kan stämma, men då tror jag nog att man ska vara gift innan man försöker flytta garderober tillsammans också, egentligen.
back from paradise/home to paradise
Äntligen har vi haft vår efterlängtade semester! i morse, klockan 9.00 landade vi hemma efter en veckas vistelse i solparadiset alanya. helt otroligt hur härligt det kan vara att bara ligga i en solstol, läsa, lösa sudoku och filosofera i en vecka! plöjde igenom Roslund & Hellström's Edward Finnigans upprättelse och Hanne-Vibeke Holst's Kronprinsessan, samt en Paulo Coelho och en Stefan Gustafsson som jag ska försöka läsa ut ikväll.
Sommarparadiset innehöll både en tur till Hamam (turkiskt bad med bastu, skrubb och massage), en båttur runt kusten och en snabbvisit uppe i borgen. På dagarna hade vi en + 50 grader, och på kvällen kring 30, så att infinna sig nära en pool eller havet var ett måste. När vi åkte till Antalya i natt så var det 31 grader ute klockan 03.00, och när vi landade här hemma visade termometern på ynka 13 grader.
Men även solen har sina fläckar, och paradiset sina skuggsidor; kortfattat så har vi tagit samboskapet till en ny nivå nu. Någon gång under de sista dagarna lyckades jag dra på mig någon magåkomma, och antagligen smittat sambon. Från att aldrig ha behövt uppsöka ett WC under en hel dag (eftersom all vätska svettades ut) behövde vi knappt ta en tugga förren vi fick springa, bokstavligen, till närmsta toalett. Mycket mysigt alltså, sista kvällen när vi åt middag med levande musik, tända ljus, underbar förrätt, för att sedan turas om att uppsöka toaletten/vakta bordet. i handbaget hade vi faktiskt med oss en toalettpappers-rulle, som vi STAL från hotellet! (ja, man får skratta)
hemkommna idag, slitna efter obefintlig nattsömn och klimatomställning, får ont i magen av att se ett vattenglas, men ändå nöjda. Sambon ska döma fotboll i regnrusk, så vi har garderat oss med hälsofil, huskuren thé med en vitlöksklyfta i och lite medicin från apoteket. det är ju skönt med hemma, här vet alltid någon vad man ska göra. och förhoppningsvis, är snart detta 48-timmars monsterdygn snart till ända, så då kan man börja njuta, och skryta med sin fräscha bränna!
flummigt samboliv
jag fick panik när jag insåg att jag skulle behöva söka sommarjobb och blev mycket glad när jag fick det "hemma". tyvärr ligger ju hemma 3 mil bort, och det har varit ett jobb som vårdbiträde på ett demensboende, vilket inneburit sena kvällar och tidig mornar och en & annan helg. sambon fick jobb som telefonförsäljare. så, summan av kardemumman är att vi har jobbat nu i nästan 9 veckor i sträck. dessutom har vi båda haft jobb som varit psykiskt påfrestande, fast på olika sätt. många kvällar, speciellt de första, innebar långa, tunga samtal och en del tårar (mest från min sida).
men jobbar man nästan jämt, så måste man ju ta vara på ledigheten. det har vi (jag) gjort. alla lediga dagar har gått till "roliga saker". jag har åkt "hem" till pappa och familjen, åkt båt och plockat bär, träffat släktingar och gjort annat. laddat batterierna med roliga aktiviteter, sena nätter och solig morgon-löparturer. ibland med, ibland utan sambon. "man måste ju passa på, det är bara sommar en gång om året!"
och ikväll har vi haft middagsbjudning som ledde till en thé/tvspelskväll för tjejerna och fotbollsmatch för killen. så nu sitter jag ensam och väntar på hans hemkomst. och njuter. för idag slutade jag jobba för sommaren. nu är jag arbetslös/har semester/har sommarlov. första september börjar jag T2. det är tre sommarveckor kvar.
från att vara ett par flummiga studenter har vi blivit hårt (nåja) arbetande människor. 2 timmar per dag har blivit 8 eller 10, plus resa dit och hem. 8-9 timmars sömn har blivit 5-6 timmar/natt. frustration har varit dagens känsla många dagar. så nu ska vi försöka hitta tillbaka till oss själva och det liv vi inledde för fyra månader sedan. sambolivet. från att ha delat en lägenhet och 3 timmar/dag ska vi försöka börja leva tillsammans igen, från och med ikväll. så fort han kommer hem.
mitt syndiga samboliv
senare på kvällen sitter jag och min nyfunna vän och pratar, hon berättar om en av hennes vänner som var "en sån där duktig kristen, inte som du.. " PANG. "vad menar du? är jag värsta syndiga personen?" "ja, men det är ju jag också!" där uppfanns det: jag och mitt syndiga samboliv. eller bara syndiga liv för den delen.
tröstades av vänner senare under kvällen, och vi bytte sorger med varandra. sen skrattade vi, och blev riktiga vänner.
men det var något med att stämplas som syndig, och speciellt samboskapet.
Okej, dags att reda ut lite grejer. ja, jag är kristen. sen jag konfrimerades har jag på något sätt alltid varit i kyrkan. under de senaste två åren har jag jobbat i kyrkan, men slutade helt i april-maj. och det där med sambo kan vara något känsligt, för vissa. vissa behöver två ringar på fingret för att acceptera ett samboende, andra nöjer sig med en ring. och frågan blev: vart står jag? är det jag gör syndigt? är det syndigt att vilja vara nära den man älskar 24/7, att vara ekonomisk och bo tillsammans fullt ut istället för tillsammans isär?
"det är svårt att backa" sa en annan vän. vänta tills du är redo, gör det inte bara för att det är smidigast.
"det finns bättre sätt att göra slut på" hävdade jag starkt en tid.
efter många om och men, och då jag var som säkrast på att sambolivet skulle ta så mycket tid och plats (min egentid, då jag skulle få göra mina egna saker) började det tära på mig att bo hemma. jag älskar min familj, men ett tag var det verkligen svårt för mig att visa det. det var svårt att vara hemma hos honom, vi kände oss mest bara i vägen. tillslut satt jag där, med rödgråtna ögon och kände; är det inte bättre att älska andra, älska sig själv och må bra än att kämpa i konstant motvind?
så samboskapet blev till slut ett faktum. och nu känner jag precis hur rätt det blev. det var inget enkelt beslut, att vara syndig vill väl ingen människa vara? jag tror inte Gud kommer att granska mitt liv och säga att samboskapet var min största synd. jag tror snarare han ler och tänker "åh, NU börjar hon fatta vad det egentligen handlar om."
tröttsamhet
vardagen har börjat fungera. veckohandling, träningsrutiner, möblering. igår tog jag tag i en bortprioriterad del av mitt liv, nämligen den andliga sidan. satte mig ner med Olle Carlsson's Kristendom för Ateister, och läste till ögonlocken blev tunga. ikväll ska jag ta ett till steg mot ett mer hälsosamt och fungerande liv, jag ska gå på Credo's bön och lovsångskväll. känns spännande, och välbehövligt.
idag gjorde jag något ångestladdat. (här kommer bekännelsen) jag satt ensam och åt lunch.
känn på den. jag satt ensam i en cafeteria med min matlåda och vattenflaska, ingen tidningen eller anna litteratur, jag i min ensamhet åt lunch. när jag var yngre, tonåring, var detta bland det jobbigaste man kunde göra, att sitta ensam. och jag skulle ljuga om jag sa att det kändes bra. på ett sätt är universitet inte så längt ifrån högstadiet, klotter på toan utanför biblioteket, häftiga fester som man ska gå på, snygg stil och senaste grejerna, träna på iksu. fräsch och fin och populär och smart och duktig. lika viktigt nu som då. eller? tydligen, klumpen i magen sa sitt, tydligen bryr jag mig. lite skrämmande, att jag bryr mig. jag är ju hård och stark och mig själv och klarar mig.
solskenspromenad
nu väntar lite punchout, sambon slapp träning ikväll, men sedan blir det tv-mys med lite ben&jerry's glass.
nu lämnar jag det gamla livet
efter flera år med TänkEfterFöre kände jag att det var dags att gå vidare. Idiot, personen som flyttade ner till Sandviken och behövde hålla kontakten med omvärlden, behövs inte längre. Visst känns det lite vemodigt, men den gamla bloggen finns ju kvar ändå, och inläggen blir ju inte direkt bättre.
Istället blir det nytt fokus, nya utmaningar att skriva om, nya filosofier att utveckla. SamboMedVictor, i lite drygt en månad har vi bott här tillsammans på liljansberget, och det kan också bli rätt så spänannde.
näe, nu ska jag sörpla i mig lite kaffe och fundera på designen. puss!
