sambo med vico

jag har lyckats med det igen. och det är så ofatbbart skickligt att jag tänker göra en lista på vad man ska göra om man vill ha ont i kroppen:

Vrid ditt knä och slit av korsbandet. Detta görs enklast om du står med tyngden på det benet och sedan försöker vrida runt utåt (dvs vänster knä och motsol, så att du sedan faller på höften när du slår i backen). jag har även hört att du kan lyckas ta båda benen samtidigt om du åker snowboard, men det är inget jag vågar lova, du behöver nog ha talang för att lyckas med det. har  man inte talang så testar man innebandy. Gör du rätt kommer du att känna hur det klickar till i knäet, sedan kommer smärtan och vóila, du har ett knä som inte går att stödja på på en vecka och inte går att belasta på ett halvår. vill du av någon underlig anledning spela innebandy igen kommer detta ta 1,5 år ; rehabträning, en operation, rehabträning ikväll. Att vara hemma och gå sjuksriven (haha, ordvits) är himla bra för psyket också, testa!

Träna spinning när du är förkyld. Att första gången man testar på spinning görs dagen efter en lång löparrunda i regnet då man känner sig lite krasslig med halsont och näsrinna är en annan upplevelse. först känns det bra, dagen efter svimmar du på väg upp från sängen, på vårdcentralen får du pencillin (typ samma som du fick på knäoperationen, den tål du ju!) och diagnosen halsfluss. Detta går att kombinera med ovanstående skada, då försenar du din comeback med två veckor.

sneställ ditt bäcken. Hur man lyckas med denna bravur är ännu oklart. kanske genom att ramla, snebelasta eller gå på  Core Controll (speciellt träningsprogram med stabilitetsträning för bålet). Från början känns det lite ömt i ryggen, sen går det över. efter två månader börjar ryggen att värka så mycket att du inte kan ställa dig upp från soffan utan hjälp, och när du ska böja dig ner för att  ta på strumporna kommer ögonen att tåras. till slut börjar smärtan växa ner i låret och vaden och du orkar knappt cykla till skolan. men detta kan lösas! du ringer till vårdcentralen och får träffa en sjukgymnast, gärna någon som ser ut som magnus samuelsson. sedan kommer denne magnus att bryta i din rygg (på sjukhusspråk: massera) och sedan vrida bäckenet rätt. men, är du som jag och tycker att smärta är fantastiskt så testar du att ramla med cykeln på väg hem från vårdcentralen och slå bäckenet snett på något annat spännande sätt, så kan du räkna med ännu en vecka av smärta!

stuka foten (NY). Känns livet alltför enkelt och bra? då är fotleder mitt svar. ett effektivt sätt är att träna gruppass på step-bräda (såklart  på högsta inställningen, mest fallhöjd) när passet nästan är slut så hänger huvudet inte alltid med, och då smäller det bara till! en snedsteg på brädan, ramla till med foten och sätt i den så att foten bryts inåt. du kommer att känna när du gjort rätt. För bästa effekten står du långt fram i salen så att instruktören ser dig och hon springer ner från scenen för att hjälpa dig linda foten direkt, så alla passdeltagare som inte ligger på golvet i smärta istället börjar irra runt och inte veta vad dom ska göra. Sedan får sambon gå ut i snöstormen, leta redan på bilen, lyckas starta den med lite hjälp från en förbigående, hämta upp dig och köra alla 150 meter hem till dörren.  Linda foten och lägg den i högläge, obs! i kombination kommer tårna att bli blåa och hela foten börja sticka efter ett tag. linda upp efter 30-40 minuter, låt blodet (känseln) komma tillbaka och linda om igen. repetera. tryck till på foten, lägg gärna något hårt när du lindar, börjar du gråta och vråla av smärta har du gjort rätt. och det bästa av allt? enligt sambons idrottskadelexikon (välanvänt i hushållet kan jag lova!) kan tiden innan man är fullt återställd vara 3 till 12 månader!

ibland är livet fantastiskt. idag är det inte så himla bra. dom ringde i morse från jobbet och frågade om jag kunde jobba heldag. vad är chansen? "får jag jobba med kryckor?" kanske inte det lättaste när man ska hjälpa folk i rullstol.
och det är inte så enkelt att ha ont. det är jobbigt, på riktigt. alla mina skadeperioder har blivit riktigt påfrestande för både mig och min familj. som tur är victor van nu, han vet att ibland så rinner tårarna bara, och det finns inget han kan göra förutom att stanna kvar. dessutom får han ju testa allt han lärt sig i skolan på mig, slå upp skador och försöka behandla, han får vara den duktiga, den som drar lasset  framåt. jag får vara den som sitter (ligger) i soffan och får maten serverad. och det funkar ju.

"tycker du jag är cynisk?"
"ja! det är klart!"
Min vän Sofie och jag hade ett samtal igår. efter att jag har gått i ett deppsvep av plusgrader utomhus och konstant smärta så har jag letat maniskt efter det posititva i tillvaron. och sen, igår, hittade jag något annat, det cyniska. jag tror att man bahöver någon som vågar vara cynisk omkring en, någon annan än en ja-sägare. och alla vänner som har väckt mig ur dom där grå molnen och ruskat om har försvunnit. och den sidan av mig, den där bittra, kritiska, hårda personen har lagts i dvala och tagits över av den rosaskimmrande flickan som vill göra alla glada. det är hemskt. jag saknar den där hårda, för hon var himla rolig. och hon grät inte lika ofta, istället sa hon nej. och hon vill jag vara, och dom vännerna vill jag ha tillbaka. 

När man säger att man läser till psykolog är det inte alltid så att man får höra "men gud vad roligt!", utan snarare "jaha...(pinsam tystnad)... ja". Därför var det ingen högoddsare att när hela psykolgprogrammet skulle ha sin pubkväll, PSYKPUB, så skulle inga andra människor våga sig dit. och egentligen, varför skulle någon annnan vilja komma? våra skämt handlar (just nu) om att rationella beslut leder till ett irrationellt tillstånd (anser Weber, mycket spännande), ju mer vi har druckit desto mörkare blir våra samtalsämnen och kvällen är egentligen en mingelkväll för att knyta kontakter. superkul.

När jag och sofie sitter och pratar smyger en mystisk figur fram till oss och börjar prata. han är inte psykolgstudent, hävdar han, och han inleder med att säga "visste ni vilken hårfärg elvis hade egentligen?",  kul, tyckte vi, vart ska det här leda? sedan frågar han oss om han får göra ett kompistest på oss och vill veta om vi använder samma schampo. (jag=nordiskt, fjunigt, blont hår och sofie med svart, platt, asiatiskt hår), vi tittar på varandra och säger nej. efter det analyserar han vårt svar! HAN ANALYSERAR OSS. detta följs av en lång historia om han och hans FD tjej, om vad "vi har mer än skönhet", och lite allmänt om hur vi verkar vara. det sista han gör är att fråga om vi vill ha en minttablett eftersom vi sitter och äter ostkrokar (sofie för att hon är hungrig och jag för att det är gott) eftersom vi luktar dåligt av ostkrokar. då brister det, och jag säger; "vill du ha din diagnos nu?"

när han gått och vi skrattat i en kvart så berättar vi för en kompis och hon berättar att vi blivit utsatta för "the game" tydligen var det ett raggningsförsök, som enligt våra källor går ut på att man ska provocera fram ett svar hos tjejen. det är tydligen utformat av femtusen killar som aldrig haft en tjej, men tydligen har man fått för sig att det kan fungera, ändå. okej, så att alla vet DET FUNEGRAR INTE. det är skrattretande och hemskt och pinsamt.  lite underhållande dock i efterhand, men mest tragiskt. varför fattar inte killar? okej, på corona så är det slemmiga småpojkar med vita t-shirts som vill dansa nära, på Schlagerklubben är det fulla 30-åringar som tror att dom är 18 och inte kan ta ett nej och på origo, kårhuset för teknikerna och där man bara ska träffa blivande psykologer blir man utsatt för ett tragiskt spel.
jag ska tatuera in ett nej i pannan.

jag antar att ni är spända av förväntan? ja, kan tänkas. livet blir inte så mycket mer spännande är hårklippningar. När det dessutom är sanslöst fult hår som ska bort både ju oddsen triggas upp. näe, när jag satt där i stolen och hon började skära bort tofsarna var det inte minsta lilla "makeover"-tåren som föll från mina kinder. det var snarare ett hånleende, "där fick ni, era slitna toppar! så går det när man inte gör som jag vill!". jag känner mig fjorton igen, lite rebellisk. en liten makeover med personlighetsförändring som resultat.


nej, nu ska jag springa. vicce har match i obbola och jag, som är trogen supporter och hejarklack, måste hitta hallen. med mitt lokalsinne lär det ta längre tid än vad et behöver att köra dit. sen blir det hem, laga middag, vinka hejdå till victor som ska jobba hela kvällen med att sitta i garderoben, ta på mig klackisarna och gå till en klasskompis syster, där det blir fest ikväll. känns kul, att låta klackisarna, och den nya frisyren, få möta stan.

ikväll har vicce träning och det är makeoveravsnittet i topmodel, sedan en dokumentär med lars w på svt, så jag tänker inte alls förflytta mig från soffan.

makeover i lägenheten nu också när alla julsaker är borta, hur hade vi det egentligen förut? ska försöka få upp några tavlor, speciellt min afrikatavla som ramades in förra veckan.

nu är T2 och pedagogiken slut, dags för sociologi på måndag. det blir nog en helt ny upplevelse. ryktet säger dessutom att det är den här terminen man ska skaffat ett jobb eller ett fritidsintresse.

åh, för att inte glömma, imorgon är tanken att jag ska göra en makeover. bort med det gamla och in med det nya.

idag fyller min älsklingssambo 22 år. känns fasligt gammalt, men jag har en tid att vänja mig innan jag själv kliver in i nästan-vuxenvärlden. jag var först att gratta (klockan 00.00 inatt) och sedan kom ett sms från hans bror, dvs tvilling/lillebror. imorse lyckades jag, trots att mitt sunda förnuft skrek emot, kliva upp och göra frukost på sängen åt honom.



presenterna han fick av mig bestod av ett spel (kunskapsspel som heter MIG i reseformat) Jens Lapidius bok Aldrig Fucka Upp (uppföljaren till Snabba Cash), en snygg, lila, skjorta (tack lisy och emma för hjälpen med smakråd) och en vinterjacka som han själv fick välja ut på stadium. tyvärr så har sjukdomar dragit in i vårt hem, och vicce fick feber igår, annars hade vi åkt på IKSU spa på lördag för att vila upp oss och njuta för en dag. men det förtjänar vi säkert någon annan dag i framtiden.

nu väntar min kära vän David Copperfield på att jag ska försöka analysera hans liv och formulera detta på 2-3 A4, och presentera dessa i grupp i morgon. sedan tänker jag diska.  

det finns någon som är lite bättre än alla andra. han heter lars winnerbäck och i en ensam lägenhet blir han mon kompanjon. om en stund väntas gäster, bästaste carro och victor. och plötsligt är det nån som är tillbaka. hon, den där från gymnasiet som drömde sig bort i psykologdrömmar, i hemliga förälskelser, i elevrådsframsteg, i en liten lars winnerbäck t-shirt och långt blont hår.

mellandagarna spenderas med min nyvunna bästa vän, mr David Copperfield som sla läsas, analyseras och redovisas innan helgen. ett nytt IKSU-kort har inhandlats, helt av egna besparingar och nyvunnen nyårsmotivation. kvällarna spenderas i en innebandyhall, 13dagscuppen och sambons lag spelar spänannde matcher. som trogen spelarfru sitter jag på rätt läktare, hejar, klappar och förfäras av spänningen. och fikar. och äter godis.

efter en härlig årsresume vill jag hämed ge en förhoppning av vad det nya året ska ge:
- ett härligt år med psykologistudier, och djup kunskap inom ämnena sociologi och grupppsykologi.
- en till kurs med salsa, och en massa utekvällar med flickorna på dansgolvet.
- ett utslitet iksu-kort och en massa massa musklar (ha, drömma kan man ju)
- en kulturell fördjupning, dvs; se alla klassiker inom filmvärlden (dvs; beta av top 100 på IMDB's lista)
- ingen inhandlad kolsyrad läsk alls, årets nyårslöfte. egenhändigt bubblad läsk av julklappen soda streamer som vi fick av pappa är däremot helt okej.
- en vår där umgänget med syster prioriteras, då hon antagligen åker ut på stora äventyr efter studenten.

nu fick jag besök, vi hörs senare!

det pirrar lite i kroppen. kvällens efterrätt står i kylen, köket är ett bombnedslag fastän jag diskade undan innan jag började. kaffet har kallnat i muggen. och det kurrar i magen. ändå är det lite pirrigt. nyårsafton, det är ändå något speciellt. det blir middag ikväll med girlsen och respektiven, och lite annat folk. sen ska vi spela lite spel, mysa och tillsammans skåla in det nya året, jag tror det blir kanonbra.

2008, vilket härligt år. det har hänt så fantastiska saker att jag vet inte vart jag ska börja.
jag har blivit sambo. i januari, på vicces födelsedag (samma dag som han dessutom tog körkortet) tackade vi ja till lägenhetn på "top of the hills" i cykel och universitetsstaden. kring min födelsedag storhandlade vi på ikea och flyttade in. lägenheten är liten, men det ryms mycket kärlek och människor, och det är det enda som räknas.
jag har blivit student, en riktig universitetsnisse. Tack vare min 24e plats på reservlistan är jag en av alla blivande psykologer på umu. det var nog det mest fantastiska som hände under det året. årets skräll, helt enkelt. jag har dessutom läst 2 hela terminer utan att ha tagit studielån, vilket jag är mycket stolt över!
jag har jobbat. trots heltidsstudierna har jag haft 2 jobb som jag verkligen älskat, dels som församlingsassistent under våren och som vårdbiträde under sommaren och hösten. jag har jobbat 13 timmarsdagar, delade turer, blivit nypt hårt i armen, duschat och tvättat av människor, disskuterat och bråkat, fångat upp fallande personer, blivit skrikt åt, klappat späda händer, jobbat på läger och samtalat och viktiga saker, och fikat en massa. och trivts underbart bra. jag har dessutom fått tacka nej till jobberbjudanden för att jag inte haft tid eller möjlighet, fast jag velat. det känns lyxigt.
jag har tränat, ibland mycket och ibland mindre. jag har mått bra i kroppen, jag har sprungit 12 km rundor på lagom tid, jag har tränat knäna och testat nya saker, förälskat mig i dans och styrkepass.
jag har testat nya saker. dansa salsa tillsammans med helt okända människor, både i träningslokal och ute på dansgolvet. trots att det ibland kändes som att man ville sjunka genom jorden, så fortsatte jag. nya områden, nya prövningar. och jag kommer att fortsätta, i alla fall med salsan.
jag har inte ätit godis. dock är det 8 timmar kvar av detta år och det står en kilostung godispåse på bordet, juleskum, chipspåsar och en ostkrokspåse. nästa nyårslöfte blir någon annan dumhet istället. ;)
jag har umgåtts med nya, gamla och nygamla vänner. vissa vänskaper har fördjupats och blivit mina viktigaste under året, men jag har också lärt känna många nya människor, varit på fester och middagsbjudningar, maskerader och sittning, och det har varit superkul. men jag har också börjat förstå vilka vänner som inte är vänner längre, och vilka relationer som bör avslutas på grund av att dom inte bygger upp utan bara bryter ner.
jag har saknat en mamma i 15 år i höst.

nu är klockan alldeles för mycket, finkläderna ska hinna på och håret ska fixas, maken ska lägga och bilen ska köra till festen. jag är lycklig, mycket lycklig. hoppas ni är det också. och hoppas 2009 blir om möjligt ännu bättre.

And you ask me what I want this year
And I try to make this kind and clear
Just the chance that maybe we'll find better days
Cause I don't need boxes wrapped in strings
And designer love and empty things
Just the chance that maybe we'll find better days

So take these words and sing out loud
Cause everyone is forgiven now
Cause tonight's the night the world begins again

(goo goo dolls - better days)

sambon sover, som vanligt. jag hade en förhoppning om att studsa upp ur sängen halv sju imorse för att träna två pass före nio, men förståndet tog över. nu väntar jag på att pappa ska höra av sig och vi ska fara och handla julklappar åt mina syskon. från pappa måste jag få tillägga. jag har handlat alla mina färdigt. eller, nästan. jag har börjat få lite ångest över att victor köpt så mycket åt mig och att jag bara köpt en sak åt honom, så jag måste hitta nåt. snabbt. men det är svårt när man alltid går och handlar tillsammans. och när jag dessutom inte har någon annan möjlig dag att handla än idag.

igår klädde vi julkgranen och la alla paket under. sen plockade vi fram alla tomtar och julkrubban, och drack julmust.  det tog hela kvällen, men det var nog vår bästa sambokväll hittills. vi ska fira jul ihop, vi är sambos, vi lever tillsammans, vi vill skapa traditioner. vi fick lov att göra allt redan nu eftersom vi inte kommer vara hemma så mycket framöver, imorgon blir det lilla-julafton med mina mostrar, kusiner och världesn bästa Hugo, och på söndag blir det vicces föräldrar, och på måndag-tisdag-torsdag-fredag ska jag jobba. så det är lika bra att börja njuta nu!

ibland är det svårt att veta vad man ska göra. i mitt fall är det så svårt när man vill så mycket. jag vill åka till victors morföräldrar för att få en riktig vit jul, men jag vill också fira med min familj, gå i kyrkan och se på julspelen, hinna träffa alla hemvändare och jobba så mycket som möjligt. jag vill göra så mycket, men ibland känns det inte som det viktigaste. det viktigaste är vad man behöver göra. jag skulle till exempel vilja träna varje dag, men behöver ju faktiskt vila också. och jag behöver jobba, och träffa vännerna, och hjälpa pappa köpa några julklappar, inget mer egentligen. just nu behöver jag äta frukost och drick lite chai. och så behöver jag lära mig slappna av och bara njuta. jag behöver inte väcka victor på ett hemskt sätt, men han skulle ju vara i skolan klockan 10 så nåt måste göras!

frisk? ja kanske. eller så har jag bara fått ännu en sjukdom som inte hunnit blomma ut än. typ en hjärntumör.
efter allt ryggont och magsjuka övergick det till magknip och illamående. tidigare erfarenhet av detta visar på magkatarr (så går det när man självkurerar sig med coca cola och voltaren gel i två dagar). så igår kl 21 gav jag upp och la mig i sängen. efter att victor tröstat och kramat lyckades jag somna, och sov 11 timmar. dagsläget idag är lite halsont och ont i magen, får se om det blir veckans tredje resa till apoteket för att inhandla pronaxen (det enda som VERKLIGEN hjälper då smärtan slår till) samt omeprasol (magkatarrskuren som jag redan ätit alldeles för många gånger)

midag just nu. victor är och skriver tenta, stackarn, så jag får roa mig själv. om en stund pyser jag dock iväg på adventsöverraskning med klassen, och direkt därefter tar jag bussen till ersboda för att se vicce spela innebandy. salsafest ikväll blev inställt, salsatrions tredje medlem har ju åkt till de fantastiska landet tanzania och ön Zansibar för attt hälsa på sin svägerska. imorgon blir det gammlia och stan och kanske träffa familjen och gå på julkonsert, på söndag är det dags att äta tårta med bror som fyllt 27 år.

annars så...
ler jag för mig själv om diskussionen kring VF's underbara clara och niotillfem bloggen, kul med lite feminism diskussion i bloggvärlden.
håller jag inte med blondinbella om att hennes barbie är snyggaste, jag gillar miss li's.
tar jag åt mig av en väns kommentar om magsjuka. den är befogad. och jag stannade faktiskt hemma.

lite annorlunda va?
näe, nu ska jag vidare. ha en himla härlig fredag!

vad får man om man slår ihop min ryggvärk och victors magsjuka? dödens död.
imorse låg jag i någon forma av sömndimma och övervägde om jag skulle försöka ta mig till skolan och genomföra opponeringen och sedan åka och handla gardiner och julklappar åt vår bror tillsammans med syskonen, då jag fick ett sms av lillasyster som hade varit dålig hela natten. efter en stunds beklagande via sms slutade hon svara, och jag fick istället ett meddelande av hennes pojkvän (hon sover där ganska ofta, speciellt då pappa är ute på jobbresa), som sa att emma hade somnat, och att han var frisk men hemma och tog hand om henne. jag blev rörd till tårar. samtidigt var victor och köpte coca cola åt mig på ica (vet egentligen inte om den huskuren fungerar, men jag försöker i alla fall), och idag har han servat mig med allt jag vill ha. inatt behövde jag bara snyfta litegrann så var han där och tog hand om mig, och torkade golv och tömde hinkar. så dagens guldstjärna går underbara sambos/pojkvänner som tar hand om magsjuka flickvänner. utan er, hur skulle världen gå runt?  

efter en härlig helg kom döden, i alla fall nästan.
victor har dragit på sig nån magsjuka och jag har aldrig haft såhär ont i ryggen någonsin förut. så mitt i tentavecka och opponeringar och en massa julmyssaker som man ska göra så ligger vi i soffan och spelar snes på xboxet och lever på värktabletter, voltaren och resorb. inte lätt att ta tag i något annat när man har så ont att det ligger som en dimma, eller att man behöver springa på toa var 15:e minut.
jo, en sak har vi gjort; skurit upp helgens rockyroad i bitar och ätit chokladsmulor i soffan. det funkade.

...köpt glöggmuggar och jättesöta skålar....
...bakat vaniljstjärnor och rocky road...
..varit på plantagen och köpt julstjärna, amaryllis och gjort egna blomsterarrangemang...
...och köpt glögg såklart, både blossas och en chokladglögg...
...inte bytt några gardiner, eftersom vi har mörkröda, men möblerat om och bytt ut dukarna.
...ställt fram en tomte...
...fyllt datorn med julmusik, allt från carola till aretha franklin...
...köpt pepparkaksformar, men inget pepparkaks hus än...
...planerat lussekattsdejt med syster och leni...
...gjort en egen adventljustake och torkat frukt....
...bytt ut lampor till stjärnor och stakar i fönstren...
...fått julklappstips från barnfonden..
...satt upp granris med lampor i på balkongen...
...köpt en julstjärna som pappa ska få imorgon...
...spanat in konsertbiljetter som ska inhandlas imorgon...
...planerat in mysfika med bästaste girlsen och allas respektiven i morgon...
...och kanske hinna träffa moster och morbror en sväng...
...och sedan middag med pappa och syster...

så nu får advent komma!

You don't know me
But I'm sitting next to you
Every morning
On the bus or on the tube

You look tired
Would it help to hear me say
Don't you worry
Friday's not that far away?

On the weekends
We try to get our share
Of excitement and of fresh air
Trying to forget
Who we're gonna be
When the alarm rings
On monday morning

The perishers är så fantastiskt bra. jag lyssnade på den här låten i slutet av gymnasiet (ni kan lyssna här.) och den är så sann. ibland längtar man bara efter helgen, att bara få vara och ha det skönt, och då är måndagsmornar det värsta som finns.speicellt nu, när det är så mörkt att man tror inte att det är sant när klockan ringer. "redan?" är det första jag tänker. varje morgon.

vars tog helgen vägen? jag vet inte. eller jo, till sovmorgon och träning på iksu och innebandymatch på tomtebo, och promenaden dit, och middag med tjejerna och dansa dansa dansa loss till schlager ute på 23-års, och träffa syskon och kusiner och ännu en sovmorgon och bokläsning i soffan med en kopp thé och sätta upp utelampor och härlig vinterpromenad och varmchoklad och mysa framför tvn och svettas på iksu och laga middag tillsammans och somna framför tvn.

Vi hade dock ett riktigt äventyr på lördagen. mitt under pågående inför-utgång styling smällde min plattång till och det blev svart. totalt svart inne på toan, i hallen och sovrummet. vad hände? jo, det blev kortslutning i plattången och en säkring flög. eftersom jag under hela min tid som ensamboende endast behövde byta en glödlampa i lägenheten och tillsammans med victor har vi också bara bytt en, så kändes vi inte direkt som proffs inom området el-problems-lösning. så jag ringde pappa. hans första kommentar: är inte vicce hemma? jo, säger jag, men han vet inte heller vad vi ska göra. pappa är bra på mycket men inte allt, så jag ringer min bror som har bättre koll på bostaden-lägenheter; är inte victor hemma? jo, säger jag med lätt irriterad röst, men han kan inte sånt här. efter en massa pillande på knappar och spakar och ännu inget ljus inne på toaletten inser vi att det kan vara en huvudsäkring. men vars sitter dom? efter en stunds letande (och stöd genom telefonen) börjar vi förstå vad och VAR problemet är, och vicce skickas till affären för att inhandla det som behövs.  

min familj har någon övernaturlig tro på att victor kan fixa allt tekniskt. jag säger inte att det inte är sant, han har ordnat några saker, som att ändra tillbaka när man råkat trycka på fel knapp på fjärrkontrollen (och, såklart, GARDEROBSINCIDENTEN). Men, jag måste få erkänna att jag har faktiskt lite mer koll än han, ibland. och det irriterar mig att jag inte kan få cred för det. jag kan ordna saker, jag kan läsa ritningar och skruva ihop saker, jag kan lösa problem som uppstår på nya, väl fungerande sätt, jag kan ordna med tekniska saker, och jag vet hur min bil fungerar. jag kan inte med anti-virusprogram på hans dator, men det anser jag mig inte behöva kunna. så, jag skulle vilja säga att vi ändå är rätt så jämställda inom området teknik. fast, ingen tycks ha märkt det.

weekends, ja. snart advent. först ska en vecka klaras av då en rapport ska skrivas och skickas in och börja opponeras på. dags att börja nu kanske?

Just remember
As you struggle through the day
Relief awaits you
Friday's not that far away

jag tycker om kristna gemenskaper. idag var jag på en grej med credo som var väldigt intressant, ett bibelstudium med samtal som var både roligt och lärorikt. när vi satt och fikade, eller snarare när jag skulle hem från fikandet hörde jag några samtal som handlade om att leva tillsammans. en person pratatde om några som bodde tillsammans och sov i samma säng, men OBSERVERA som inte hade sex, och att det var "lika fel". En annan var en reaktion på "samboskap", eller att ett par hade sina saker som på samma ställe men hade aldrig bott tillsammans efter som ena parten var utomlands. reaktionen hos lyssnaren var då ett "jaha!" ni vet, "jasså, är det så det ligger till?" och den där ursäkten börjar smyga sig fram.

ibland så trivs jag på credos grejer, eller i kristna gemenskaper i allmänhet, och ibland inte. ibland känns det som att jag int riktigt passar in, att jag inte är som dom andra "kristna". (btw, så avskyr jag att använda ordet kristen, det blir så fort ett vi och dom-tänk.) men som dom andra som kallar sig troende. jag är inte nykterist. jag går inte i kyrkan varje söndag. jag ber inte varje dag. jag är inte med i svenska kyrkan längre. och så är jag ju sambo.  

tydligen så finns det någon vers eller något kapitel i bibeln där Jesus säger att det absolut värsta man kan göra är att leva som sambo. jag har bara inte hittat det än. det kasnke står i samma kapitel som att homosexualitet är det äckligaste som finns. kanske det. tydligen så väcker det i alla fall en massa känslor hos en massa människor. på nåt sätt får vi tycka saker om hur andra människor lever sitt liv. bara som jag tror, så måste alla andra tro och leva, ungefär.

i credo, som är en studentförening, är det också en massa guldringar på ringfingrarna. unga människor som bestämt sig för att leva tillsammans, för alltid. jag är jätteglad för deras skull, GRATTIS TILL ER! härligt att ni vill ta det steget och utveckla er relation. men jag har ingen guldring på mitt vänstra ringfinger, och lever med en person ändå. behöver jag verkligen ursäkta mig för mitt val?

det är ett aktivit val jag gjort. jag kanske inte gjorde ett aktivt val när jag blev kär i victor, men jag har valt att leva med honom i den här formen. jag valde att bli tillsammans med en icke-kristen (ni ser, vi och dom-tänk!). jag blev kär i personen, klasskompisen, victor. vi gjorde ett aktivt val i januari då vi sökte lägenheter tillsammans, för att just då kländes det som att det funkade bara inte. inte som det var, livet just då var inte bra. och då tog jag fighten med Gud, och sa att om det var det här han ville med mitt liv, då fick han göra sin grej. och det gjorde han. Gud var med och bestämde.

egentligen kan ingen säga vad som är rätt och fel. bara Gud vet det. och när den dagen kommer att jag ska möta honom och vi får se tillbaka på mitt liv så kommer det inte vara samboskapet som var mest fel.det finns så många andra sätt att förstöra sig själv på, så att leva tillsammans med den man älskar i en kärleksfull och ärlig miljö, i trohet och tillit, och ta små steg framåt tillsammans, handlar om att älska sig själv, sin nästa och Gud.

amen.

för ett år sedan for fab five till ikea. då var det jag, victor, min bror, han bästa kompis och kompisen pojkvän.  (läs hela inlägget här)  igår åkte fab four till ikea, två ursprungsmedlemmar, (jag och min mellanbror) samt två till syskon. alltså hela syskonskaran på 4 personer i åldrarna 18 till 30 år åkte i pappas volvo 3 timmar för att få storshoppa tillsammans. alla respektiven (felle och vicce) lämnades hemma, likaså pappa. jag tror han var lite ledsen där ett tag när han inte fick följa med, men let's face it, han hade inte fått plats.

det är nånting med hösten och ikea. det är nästan alltid höst när man vill handla massa grejer och göra om överallt. i alla fall för mig. nästan alltid en novemberresa, så man får kolla lite på julpynt och myssaker. när vi blev sambos i våras var vi där och köpte ett helt hem, och nu fick vi köpa dom där sakerna som inte fick plats/som vi inte trodde vi hade råd med. av alla syskon handlade jag mest, helt klart. mycket snyggt (som man bara måste ha) mycket praktiskt (man behöver faktiskt alltid värmeljus) lite inför julen (alltid nåt projket som man kan påbörja) lite beställda varor (en pajform till julia)samt en massa överraskningssaker till pappa!

papi alltså, det är ju farsdag idag och storebror har lurat i han att han ska få en ny jaktjacka. men, vi har löpt lite saker som vi ska överraska honom med, ett nytt överkast, fina kuddar till sängen, en tavelram, gardinstänger, en hylla och ljusstakar. dessutom har vi tänkt städa ihop en massa skrot och byta ut alla dörrhandtag och knoppar. han ska alltså få ett mysigt sovrum! söta lilla papi. vi måste bara lura ut honom ur huset så att vi kan göra allt ifred. detta ska bröderna lösa.

vår lägenhet sert dock ut som ett bombnedslag just nu. igår, klockan 20 hade vi lilla julafton här hemma och victor fick se vad jag hade köpt. när vi började slita i förpackningarna och ville montera insåg vi att vår hammare hade flytt. eftersom vi ibland är lite (läs: totalt) tanksrpidda hamnar saker ibland fel. efter att ha letat på alla "felaktiga" ställen insåg vi att hammaren nog hade fått fötter och ett telefonsamtal bekräftade detta: svärfar hade fåt med den hem för 2 månader sedan. kanon. alltså är allt kaos här just nu, och inte alls sådär mysigt som man önskar. men som sagt, farsdag idag och vicce ska dit i eftermiddag (eftersom jag ska hem till pappa). ikväll finns hammaren här, då ska vi börja jobba för att få det sådär fint och mysigt som vi vill ha det!

annars så...
har jag varit totalförkyld i en och halv vecka. jag är less! 
är veckans uppdrag att seriefasta.
forskningsyrket ska tydligen vara nåt för min grupp, enligt projkethandledarem.
är det grått och dimmigt ute, inte alls trevligt.
ska jag träffa syster nere på subway snart, för att äta gott och inhandla lite gardiner till papi!

karin i min projektgrupp myntade ett nytt uttryck för mig; skambos.
tydligen var det ettt utryck någon som inte tyckte att sambosskapet var sådäre okej inför Gud använde. skambo. tänker bara på michale moore när han står och gastar "shame on you, mr Bush!". skambos. passande, med valet i usa i natt. jag är måttlig intresserad av vad som händer i usa, och jag tänker inte hejja för Obama bara för att jag tror att det skulle vara superhäftigt med en mörkhyad president i usa, trots att det skulle vara lite häftigt, av principskäl. jag är för oinsatt för att kunna uttala mig. så har vi det sagt, jag är sanslöst oinsatt på amerikans politik. sanslöst ointresserad också. jag försöker fördriva min tid med mer meninsgfulla saker.

ikväll har s(k)ambon träning, och jag snörvlar och suckar av ännu en förkylningsattack. inte ens tenta den här gången, bara ett projektarbete på 2 veckor i kognitiv psykologi, som skrevs på engelska och opponerades mot imorse. och vi klarade det. förkylning igen är inte så roligt, men igår städade jag och ikväll blev det blåbärsbrownies och filmjölkslimpa (och handen på ungsgallret, aj!). tar lugna promenader i härligt novemberväder, läser Zadie Smith - Om Skönhet, kurerar med bafusin och nezeril, tjuvtränar på salsa-stegen som vi lärde oss igår och försöker intala mig att pinsamheterna på salsafesten i helgen bara var tillfälligheter, och att det blir bättre, att jag blir bättre. jag rindge min moster, det tåls att säga så många gånger, och hon är helt fantastisk. och så blir jag glad. jag ringer mina syskon och planerar en ikearesa till helgen, ringer jobbet och ber om att får jobba under jul och nyår, ringer pappa för att få höra hur det är, och få berätta hur allt egentligen är.

skambos, var säger ni, hissa eller dissa?
enligt min erfarenhet; hissa.

idag gick victor och hans sambo en härlig vinterpromenad runt sjön.
sen gick vi in på ica och köpte: pepparkakor, allers julspecial, ett gravljus, apelsiner och satsumas samt en flaska julmust. saknades bara juleskum. och julafton.

vissa dagar är bra dagar. igår var en sådan. en dag då mycket, inte allt, blev riktigt bra. klockan 9 på morgonen började vi fira på skolan, för att arbetet vi håller på med kanske kommer att ge bra resultat. efter flera vändor hit och dit lyckades vi till slut få rätsida på våra problem, och lösa dem. klockan 15, då vi skulle göra helg var jag fastklistrad vi datorn och kunde inte gå hem. fast jag fick det. tragiskt men sant.

dagen fortsatte i samma spår, middag med klasskamrater, härliga samtal länge länge, sen inflyttningsfest hos grannarna, lite dans på ett pyttedansgolv och sen en promenad på 2 minuter hem till sängen.

idag är det inte riktigt sådär bra. victor har varit borta hela dagen för att spela match, och ikväll var det lagfest. totalt har han varit hemma tre timmar sen han for imorse. jag har försökt ta det lugnt, vila igen mig från veckan, och läsa lite. försöker utmana mig själv, började läsa en Stephen King bok idag; Drömfångare. 

jag är lättskrämd. jag kan inte se skräckfilm för jag blir sådär hysteriskt rädd. Har jag genomlidit någon så får jag mardrömmar. går jag på en mörk stig (vägen hem från ICA på kvällen) så ser jag skuggor överallt och måste kolla mig över axeln. jag är rädd för många saker, att spy  (jag tror att jag kan dö, kvävas av mina egna spyor), nålar och blod (jag blir svimfärdig) höjder (jag kan inte ens gunga högt) häxor och monster och barn (okej inte alla barn, men japanska barn) och andra läskiga skräckfilmsattribut. Dom senaste nätterna har jag haft mardrömmar, eller vaknat och trott att jag sett någon i sovrummet.  då har jag väckt victor, eller bara krupit upp mot honom och flämtat. En kväll skulle jag somna själv men blev rädd för att jag trodde det var någon i rummet, så jag tände lampan och somnade med den på.
idag, trots att det var dag och ljust ute trodde jag ändå att det var något i lägenhetn när jag låg och läste skräckmästarens bok. jag låg bara paralyserad i soffan. rädd för ett dagsmonster. vuxna mogna jag.

ikväll blir det därför ingen läsning. det blir nog house-maraton, lagomt ensamhetsnöje. (men jag kommer att blunda då dom skär i människor). inatt kommer jag att sova med lampan tänd, väntandes på den som, just nu  ialla fall, är världens bästa sambo.

victor kom just hem från träningen, han bad mig lukta på honom och sen började han leta onyttigheter i frysen. "är inte du hungrig?"  nu hoppade han in i duschen (trodde jag), men genom toadörren hör jag honom "kan inte du boka en tvättid till imorgon?" . vilket samboliv vi har.

annars så är det skola som gäller nu, monsterdagar. på morgonen när jag, som vanligtvis är väldigt morgonpigg, ska dra mig upp så är jag så arg. jag är arg på sängen för att den är så skön, på väckarklockan för att den ringer, för att kaffet inte kokar sig själv och för att det regnar och blåser på väg till skolan. energin ligger på minus just nu, och allt det andra, det roliga, försummas. träning, credo, salsa, vänner, bakning, samtal och promenader finns inte i mitt medvetande, vissa saker gör jag bara utan att hinna andas och leva. städa-tvätta-diska gör jag bara för att jag måste, när jag måste. och victor, han är den som drar just nu.



jag överlevde förra veckan, så jag klarar nog den här också.
och när jag gjort det ska jag bli sådär roligt spydig igen.