sambo med vico

studerar flitigt numera. gick upp före åtta för att läsa ett kapitel till imorgon, och efter föreläsningen satte jag mig och renskrev anteckningarna. sambon började två timmar före mig, och slutar nån gång nu, och då drar jag och tränar, lite missflyt.

vardagen har börjat fungera. veckohandling, träningsrutiner, möblering. igår tog jag tag i en bortprioriterad del av mitt liv, nämligen den andliga sidan. satte mig ner med Olle Carlsson's Kristendom för Ateister, och läste till ögonlocken blev tunga. ikväll ska jag ta ett till steg mot ett mer hälsosamt och fungerande liv, jag ska gå på Credo's bön och lovsångskväll. känns spännande, och välbehövligt.

idag gjorde jag något ångestladdat. (här kommer bekännelsen) jag satt ensam och åt lunch.
känn på den. jag satt ensam i en cafeteria med min matlåda och vattenflaska, ingen tidningen eller anna litteratur, jag i min ensamhet åt lunch. när jag var yngre, tonåring, var detta bland det jobbigaste man kunde göra, att sitta ensam. och jag skulle ljuga om jag sa att det kändes bra. på ett sätt är universitet inte så längt ifrån högstadiet, klotter på toan utanför biblioteket, häftiga fester som man ska gå på, snygg stil och senaste grejerna, träna på iksu. fräsch och fin och populär och smart och duktig. lika viktigt nu som då. eller? tydligen, klumpen i magen sa sitt, tydligen bryr jag mig. lite skrämmande, att jag bryr mig. jag är ju hård och stark och mig själv och klarar mig.