sambo med vico

"tycker du jag är cynisk?"
"ja! det är klart!"
Min vän Sofie och jag hade ett samtal igår. efter att jag har gått i ett deppsvep av plusgrader utomhus och konstant smärta så har jag letat maniskt efter det posititva i tillvaron. och sen, igår, hittade jag något annat, det cyniska. jag tror att man bahöver någon som vågar vara cynisk omkring en, någon annan än en ja-sägare. och alla vänner som har väckt mig ur dom där grå molnen och ruskat om har försvunnit. och den sidan av mig, den där bittra, kritiska, hårda personen har lagts i dvala och tagits över av den rosaskimmrande flickan som vill göra alla glada. det är hemskt. jag saknar den där hårda, för hon var himla rolig. och hon grät inte lika ofta, istället sa hon nej. och hon vill jag vara, och dom vännerna vill jag ha tillbaka. 

När man säger att man läser till psykolog är det inte alltid så att man får höra "men gud vad roligt!", utan snarare "jaha...(pinsam tystnad)... ja". Därför var det ingen högoddsare att när hela psykolgprogrammet skulle ha sin pubkväll, PSYKPUB, så skulle inga andra människor våga sig dit. och egentligen, varför skulle någon annnan vilja komma? våra skämt handlar (just nu) om att rationella beslut leder till ett irrationellt tillstånd (anser Weber, mycket spännande), ju mer vi har druckit desto mörkare blir våra samtalsämnen och kvällen är egentligen en mingelkväll för att knyta kontakter. superkul.

När jag och sofie sitter och pratar smyger en mystisk figur fram till oss och börjar prata. han är inte psykolgstudent, hävdar han, och han inleder med att säga "visste ni vilken hårfärg elvis hade egentligen?",  kul, tyckte vi, vart ska det här leda? sedan frågar han oss om han får göra ett kompistest på oss och vill veta om vi använder samma schampo. (jag=nordiskt, fjunigt, blont hår och sofie med svart, platt, asiatiskt hår), vi tittar på varandra och säger nej. efter det analyserar han vårt svar! HAN ANALYSERAR OSS. detta följs av en lång historia om han och hans FD tjej, om vad "vi har mer än skönhet", och lite allmänt om hur vi verkar vara. det sista han gör är att fråga om vi vill ha en minttablett eftersom vi sitter och äter ostkrokar (sofie för att hon är hungrig och jag för att det är gott) eftersom vi luktar dåligt av ostkrokar. då brister det, och jag säger; "vill du ha din diagnos nu?"

när han gått och vi skrattat i en kvart så berättar vi för en kompis och hon berättar att vi blivit utsatta för "the game" tydligen var det ett raggningsförsök, som enligt våra källor går ut på att man ska provocera fram ett svar hos tjejen. det är tydligen utformat av femtusen killar som aldrig haft en tjej, men tydligen har man fått för sig att det kan fungera, ändå. okej, så att alla vet DET FUNEGRAR INTE. det är skrattretande och hemskt och pinsamt.  lite underhållande dock i efterhand, men mest tragiskt. varför fattar inte killar? okej, på corona så är det slemmiga småpojkar med vita t-shirts som vill dansa nära, på Schlagerklubben är det fulla 30-åringar som tror att dom är 18 och inte kan ta ett nej och på origo, kårhuset för teknikerna och där man bara ska träffa blivande psykologer blir man utsatt för ett tragiskt spel.
jag ska tatuera in ett nej i pannan.