same old same old (hur en garderob kan förstöra en söndag)
sambolivet rullar på. allt annat liv också för den delen. och utvecklingen går framåt på många fronter. utveckling as in "nu lär vi oss något om oss själva och varandra som vi inte visste förut": i krissituationer så säger jag "det här går inte", han säger ingenting, efter 1,5 timmar löser vi problemet, och då säger vi båda ingenting alls. förvirrande? jag ska förklara.
allting började när vi fick för oss att "göra det fint". Ni vet, man flyttar på saker som stått på en plats så länge att man glömt bort hur fult eller opraktiskt det var att den hamnade där från första början. min svärfar kom på besök en kväll och då satte vi upp en hylla som stått i ett hörn i snart fem (!) månader. åh, vad vackert! fantastiskt fint blev det i sovrummet när HYLLAN ÄNTLIGEN KOM UPP PÅ VÄGGEN. vi fick därmed lite hybris, vi ville göra mer! så, en solig söndagseftermiddag tog vi beslutet att flytta en garderob som vi redan flyttat en gång (från vardagsrum, otroligt idiotisk placering, in till sovrummet) ut lägenheten och vidare upp till förrådet. piece of cake - oh nej.
jag ska bekänna en sak; jag är inte så stark. jag är träningsstark, men inte vardagsstark. detta insåg nog sambon alltför sent. ungefär efter att vi hade dragit ut den ur lägenheten, in i hissen och skulle lyfta den uppför sista trappan. alltså fick han sköta hela trapp-grejen; vi la ner garderoben och han puttade den hela vägen upp. behöver jag säga att det knakade lite illavarslande? sen så tog det stopp. bokstavligen. garderoben stod där i det lilla utrymmet och kom inte in genom förrådsdörren. här kom tårarna "det går inte" snyftar jag utmattat. han är tyst. "men om vi..." "Det går inte!"
vi tippade och vickade och lyfte och vred och vände. sedan gick vi ner och tog ut tvätten. vi ringde pappa och ringde på hos grannen. vi jämförde blåmärken och sår på händerna, och konstaterade att en garderob verkligen kan förstöra en söndag.
förut har vi båda sett oss själva som relativt smarta personer. denna söndag insåg vi våra begränsningar. när vi var som närmast att bara lämna garderoben sa sambon "men om vi skulle tippa åt andra hållet, sen lyfta?"
värt ett försök. mycket värt det, eftersom det äntligen gick. garderoben gick innanför dörren, halleluja, söndagen var räddad (förutom 1,5 timmar som jag aldrig kommer att få igen). nu pratar vi inte något mer om garderober över huvudtaget.
vi satt, ett kompisgäng från klassen och pratade häromdagen om relationer, och vad man kan och inte kan säga till varandra. om vad som kan slinka ur när man är alltför trött, sisådär klockan 2 på natten, när en kvällströttperson talar först och tänker sedan. en klok (och gift) person konstaterade att det är därför man inte ska leva som sambo, utan vara gift när man bor ihop "då är han ju fast ändå!", dvs då gör det inget att han får veta vissa saker om mig, vi är ändå gifta! hoppsan, tänkte jag då. det kanske kan stämma, men då tror jag nog att man ska vara gift innan man försöker flytta garderober tillsammans också, egentligen.
allting började när vi fick för oss att "göra det fint". Ni vet, man flyttar på saker som stått på en plats så länge att man glömt bort hur fult eller opraktiskt det var att den hamnade där från första början. min svärfar kom på besök en kväll och då satte vi upp en hylla som stått i ett hörn i snart fem (!) månader. åh, vad vackert! fantastiskt fint blev det i sovrummet när HYLLAN ÄNTLIGEN KOM UPP PÅ VÄGGEN. vi fick därmed lite hybris, vi ville göra mer! så, en solig söndagseftermiddag tog vi beslutet att flytta en garderob som vi redan flyttat en gång (från vardagsrum, otroligt idiotisk placering, in till sovrummet) ut lägenheten och vidare upp till förrådet. piece of cake - oh nej.
jag ska bekänna en sak; jag är inte så stark. jag är träningsstark, men inte vardagsstark. detta insåg nog sambon alltför sent. ungefär efter att vi hade dragit ut den ur lägenheten, in i hissen och skulle lyfta den uppför sista trappan. alltså fick han sköta hela trapp-grejen; vi la ner garderoben och han puttade den hela vägen upp. behöver jag säga att det knakade lite illavarslande? sen så tog det stopp. bokstavligen. garderoben stod där i det lilla utrymmet och kom inte in genom förrådsdörren. här kom tårarna "det går inte" snyftar jag utmattat. han är tyst. "men om vi..." "Det går inte!"
vi tippade och vickade och lyfte och vred och vände. sedan gick vi ner och tog ut tvätten. vi ringde pappa och ringde på hos grannen. vi jämförde blåmärken och sår på händerna, och konstaterade att en garderob verkligen kan förstöra en söndag.
förut har vi båda sett oss själva som relativt smarta personer. denna söndag insåg vi våra begränsningar. när vi var som närmast att bara lämna garderoben sa sambon "men om vi skulle tippa åt andra hållet, sen lyfta?"
värt ett försök. mycket värt det, eftersom det äntligen gick. garderoben gick innanför dörren, halleluja, söndagen var räddad (förutom 1,5 timmar som jag aldrig kommer att få igen). nu pratar vi inte något mer om garderober över huvudtaget.
vi satt, ett kompisgäng från klassen och pratade häromdagen om relationer, och vad man kan och inte kan säga till varandra. om vad som kan slinka ur när man är alltför trött, sisådär klockan 2 på natten, när en kvällströttperson talar först och tänker sedan. en klok (och gift) person konstaterade att det är därför man inte ska leva som sambo, utan vara gift när man bor ihop "då är han ju fast ändå!", dvs då gör det inget att han får veta vissa saker om mig, vi är ändå gifta! hoppsan, tänkte jag då. det kanske kan stämma, men då tror jag nog att man ska vara gift innan man försöker flytta garderober tillsammans också, egentligen.
Kommentarer
Trackback
