sambo med vico

sommaren är en underbar tid. tid för bad, resor, solskenspromenader, sovmornar, resor med bilen sent på kvällen, träffa vänner och familjen. men hur bra tid är det för samboliv?

jag fick panik när jag insåg att jag skulle behöva söka sommarjobb och blev mycket glad när jag fick det "hemma". tyvärr ligger ju hemma 3 mil bort, och det har varit ett jobb som vårdbiträde på ett demensboende, vilket inneburit sena kvällar och tidig mornar och en & annan helg. sambon fick jobb som telefonförsäljare. så, summan av kardemumman är att vi har jobbat nu i nästan 9 veckor i sträck. dessutom har vi båda haft jobb som varit psykiskt påfrestande, fast på olika sätt. många kvällar, speciellt de första, innebar långa, tunga samtal och en del tårar (mest från min sida).

men jobbar man nästan jämt, så måste man ju ta vara på ledigheten. det har vi (jag) gjort. alla lediga dagar har gått till "roliga saker". jag har åkt "hem" till pappa och familjen, åkt båt och plockat bär, träffat släktingar och gjort annat. laddat batterierna med roliga aktiviteter, sena nätter och solig morgon-löparturer. ibland med, ibland utan sambon. "man måste ju passa på, det är bara sommar en gång om året!"

och ikväll har vi haft middagsbjudning som ledde till en thé/tvspelskväll för tjejerna och fotbollsmatch för killen. så nu sitter jag ensam och väntar på hans hemkomst. och njuter. för idag slutade jag jobba för sommaren. nu är jag arbetslös/har semester/har sommarlov. första september börjar jag T2. det är tre sommarveckor kvar.

från att vara ett par flummiga studenter har vi blivit hårt (nåja) arbetande människor. 2 timmar per dag har blivit 8 eller 10, plus resa dit och hem. 8-9 timmars sömn har blivit 5-6 timmar/natt. frustration har varit dagens känsla många dagar. så nu ska vi försöka hitta tillbaka till oss själva och det liv vi inledde för fyra månader sedan. sambolivet. från att ha delat en lägenhet och 3 timmar/dag ska vi försöka börja leva tillsammans igen, från och med ikväll. så fort han kommer hem.