sambo med vico

ny vecka, nya utmaningar. ikväll ska jag göra något jag behövt göra väldigt länge, jag ska besöka en hemgrupp. förhoppningsvis snart min hemgrupp. när jag bodde söderöver var vi några vänner som träffades varje vecka hemma hos någon, fikade, samtalade och bad. och jag har saknat det. jättejätte mycket. så jag tog mig i kragen senast jag var i kyrkan och frågade lite försiktigt om bönegrupp/hemgrupp. och det är ett gäng av mina vänner som träffas hemma varannan måndagkväll, så ikväll ska jag dit! känns roligt, och bra. kombinerar nytta med nöje då jag ska sova hemma hos pappa i natt för att börja jobba 07.00 imorgon.

hem ja. hem till pappa, hem till huset, hem till kyrkan. för utomstående kan det kanske låta konstigt att man kalla så många saker hemma, men så är det. jag har en hemförsamling, min kyrka, som jag varit med i sen 2005. ibland har jag tänkt gå ur, så sent som i maj så var jag säker på att jag skulle lämna kyrkan. men det blev inte så, och det är jag glad för. när jag är i kyrkan på gudstjänst, vilket inte händer så ofta, så får jag ändå alltid ladda upp mitt kärlekskonto. det finns så många härliga människor som ger så mycket kärlek. två av mina största förebilder finns i min församling, båda två vuxna, starka kvinnor. sånna som alltid säger hej, kramar om, bryr sig, ger kärlek och vet hur det är. dom vet, för vi har pratat, om det jobbiga och svåra i livet. En av dessa kvinnor var min mammas chef. den andra gjorde en intervju med mig att förlora en förälder. dom vet.

senast jag var hos pappa städade vi ur gamla kort. bokhyllan som alltid stått i vardagsrummet ska slängas, det ska renoveras och tapetseras. då hittade jag alla kort från när mamma dog. alla hälsningar från nära och kära. hjärtat värkte. jag hittade ett kort från kvinnorna i området, där det stod om Jesus och att livet inte tar slut här och nu. det är samma kvinnor som är med i min kyrka, många av dom. så för mig är att vara i kyrkan är att vara hemma. och det är kärlek.