kroppsbalans eller obalans.
De senaste dagarna har jag snubblat, snavat, tappat, haft ont i ryggen, höften och magen, hostat och snuvat och inte riktigt orkat. idag har jag försökt hitta tillbaka till balansen med hjälp av bodybalance. Trots att det har varit en vecka sn jag tränade senast har jag inte saknar det, eftersom jag inte haft ork. jag har fortarande inte ork, men jag behöver balansen.
nyfikna på mitt projekt? eftesom jag är en person som alltid ska tävla, vill vinna, försökerutmana och tänja på gränserna har jag kommit på ett litet projekt att underhålla mig med. varje vecka ska jag ha en utmaning, jag ska under en vecka testa att börja eller sluta med något. första veckan skulle jag inte läsa något skönlitterärt alls. kan verka enkelt, men jag hade just svalt Liza Marklund - Livstid, och hade Roslund & Hellström - Odjuret väntande på nattduksbordet. och anledningen var helt enkelt att inte fastna i något annat än tentaplugg, och inte bli sådär osocial som man (läs: jag) lätt blir. kommande projket kommer kanske vara att inte äta kött på en vecka, inte se på tv, inte gå in på facebook, börja varje dag med att gå på en promenad, använda tandtråd morgon och kväll, kaffe-fasta eller kanske internet-fasta. vi får se, men syftet är att alla utmaningar på något sätt ska förbättra mig som person, inom något område. i veckan ska jag blogga varje dag, och alltid försöka ge något tankvärt, helst om samboskapet. får se hur det går, hoppas ni stöttar mig!
dagens bästa är Jason Mraz & James Morrison - Details in the Fabric
Are the details in the fabric
Are the things that make you panic
Are your thoughts results of static cling
Are the things that make you blow
Hell, no reason, go on and scream
If you're shocked it's just the fault
Of faulty manufacturing
Everything will be fine
Everything in no time at all
Everything
nyfikna på mitt projekt? eftesom jag är en person som alltid ska tävla, vill vinna, försökerutmana och tänja på gränserna har jag kommit på ett litet projekt att underhålla mig med. varje vecka ska jag ha en utmaning, jag ska under en vecka testa att börja eller sluta med något. första veckan skulle jag inte läsa något skönlitterärt alls. kan verka enkelt, men jag hade just svalt Liza Marklund - Livstid, och hade Roslund & Hellström - Odjuret väntande på nattduksbordet. och anledningen var helt enkelt att inte fastna i något annat än tentaplugg, och inte bli sådär osocial som man (läs: jag) lätt blir. kommande projket kommer kanske vara att inte äta kött på en vecka, inte se på tv, inte gå in på facebook, börja varje dag med att gå på en promenad, använda tandtråd morgon och kväll, kaffe-fasta eller kanske internet-fasta. vi får se, men syftet är att alla utmaningar på något sätt ska förbättra mig som person, inom något område. i veckan ska jag blogga varje dag, och alltid försöka ge något tankvärt, helst om samboskapet. får se hur det går, hoppas ni stöttar mig!
dagens bästa är Jason Mraz & James Morrison - Details in the Fabric
Are the details in the fabric
Are the things that make you panic
Are your thoughts results of static cling
Are the things that make you blow
Hell, no reason, go on and scream
If you're shocked it's just the fault
Of faulty manufacturing
Everything will be fine
Everything in no time at all
Everything
a walk down memory lane (en härlig nostalgitripp en tråkig måndag)
"Engagerad och trevlig tjej. Tar nog på sig för mycketl men jag är säker på att du kommer att lyckas bra i livet. En sån trevlig, snäll och smart tjej kan väl inte göra mer än att lyckas.
Lycka till.
/Victor F"
Samma dag (elle dagen innan) som vi tog studenten fick vi skriva hälsningar till varandra i speciella böcker. Eftersom jag åkte till stockholm dagen efter studenten, sen åkte hem, jobbade, for på semster, kom hem några dagar och packade och sedan flyttade har en hel del saker försvunnit. bland annat mitt slutbetyg, mina stipendier (ja, läs flertal; 2 elevråds och ett företagarstipendium) och andra minnesvärda saker försvunnit. I helgen var jag hemma hos pappa, och precis innan vi skulle åka till stan frågade han om jag skulle ha tillbka min byrå med gamla saker i. Byrån är hiskeligt ful, så jag sa nej, men lade till "vilka saker?"
det visar sig alltså att min syster var så snäll och packade ihop alla saker som jag inte orkade ta med i flytten, ner i en byrå som ställdes i förrådet. hör ooch häpna, när jag drar i lådorna hittar jag gamla smycken, kläder, presenter, och viktiga dokument i ett stort kuvert. här hittar jag då boken, och börjar bläddra och läser ovanstående kommentar. kommentaren som är så opersonlig, improviserad, icke-kärleksfull, och som innehåller ordet lyckas mer än någon annan kommmentar, är skriven av min nuvarande sambo. Lite komiskt va?
Men det värmer ändå i hela kroppen. Vi hade en speciell gymnasieklass, både superhärlig och as-jobbig. men efter tre år tillsammans menade vi ändå det vi skrev till varandra. "glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig att glömma dig!" en härlig nostalgitripp en tråkig måndag.
annars så..
fortfarnade förkyld. hostar så att kroppen värker.
drog en snabb-shopping för mig själv och köpte en fleecetröja och en orkide (för det är jag värd)
trött tröttare tröttast efter helgens kalas, men det var ändå supervärt.
inte alls taggad på salsa, men klockan 18.00 kommer jag ändå stå där och fnittra.
har jag påbörjat ett nytt projekt, mer om detta senare!
Lycka till.
/Victor F"
Samma dag (elle dagen innan) som vi tog studenten fick vi skriva hälsningar till varandra i speciella böcker. Eftersom jag åkte till stockholm dagen efter studenten, sen åkte hem, jobbade, for på semster, kom hem några dagar och packade och sedan flyttade har en hel del saker försvunnit. bland annat mitt slutbetyg, mina stipendier (ja, läs flertal; 2 elevråds och ett företagarstipendium) och andra minnesvärda saker försvunnit. I helgen var jag hemma hos pappa, och precis innan vi skulle åka till stan frågade han om jag skulle ha tillbka min byrå med gamla saker i. Byrån är hiskeligt ful, så jag sa nej, men lade till "vilka saker?"
det visar sig alltså att min syster var så snäll och packade ihop alla saker som jag inte orkade ta med i flytten, ner i en byrå som ställdes i förrådet. hör ooch häpna, när jag drar i lådorna hittar jag gamla smycken, kläder, presenter, och viktiga dokument i ett stort kuvert. här hittar jag då boken, och börjar bläddra och läser ovanstående kommentar. kommentaren som är så opersonlig, improviserad, icke-kärleksfull, och som innehåller ordet lyckas mer än någon annan kommmentar, är skriven av min nuvarande sambo. Lite komiskt va?
Men det värmer ändå i hela kroppen. Vi hade en speciell gymnasieklass, både superhärlig och as-jobbig. men efter tre år tillsammans menade vi ändå det vi skrev till varandra. "glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig att glömma dig!" en härlig nostalgitripp en tråkig måndag.
annars så..
fortfarnade förkyld. hostar så att kroppen värker.
drog en snabb-shopping för mig själv och köpte en fleecetröja och en orkide (för det är jag värd)
trött tröttare tröttast efter helgens kalas, men det var ändå supervärt.
inte alls taggad på salsa, men klockan 18.00 kommer jag ändå stå där och fnittra.
har jag påbörjat ett nytt projekt, mer om detta senare!
särbo
denna helg är jag inte sambomedvictor, utan vi är särbos. detta av den enkla anledningen att han var så upptagen igår kväll och jag är så upptagen idag och imorgon att vi (jag) tänkte passa på att träffa lite gamla vänner istället, och lite familj, och jobba. lyckan kom emot mig igår när jag insåg att jag fått lön för augusti, då jag jobbade en vecka, hela 4,800 kr. plus studiebidrag. denna månad är jag rik.
igår, när jag återupplevde lite av gamla ungdomsledarlivet sa en vän så fint "man får inte glömma att be även om allt är bra". och så är det ju, ganska precis. i veckan var jag på en mysig bön och lovsångskväll, där vi skulle be för varandra. "vill du att vi ska be för nåt särskilt?" "nej" sa jag. för allting är ju faktiskt väldigt bra. förutom att jag hade tenta i 6 timmar igår, att jag är dödligt förkyld och att sambon har träning eller match (eller två träningar) nästan varje kväll i veckan, så är allting faktiskt väldigt bra.
igår, när jag återupplevde lite av gamla ungdomsledarlivet sa en vän så fint "man får inte glömma att be även om allt är bra". och så är det ju, ganska precis. i veckan var jag på en mysig bön och lovsångskväll, där vi skulle be för varandra. "vill du att vi ska be för nåt särskilt?" "nej" sa jag. för allting är ju faktiskt väldigt bra. förutom att jag hade tenta i 6 timmar igår, att jag är dödligt förkyld och att sambon har träning eller match (eller två träningar) nästan varje kväll i veckan, så är allting faktiskt väldigt bra.
när man egentligen borde...
göra något annat så drar starka krafter mig mot felaktiga beslut.
hela köksbordet är täckt av skolböcker, anteckningar, färgpennor och power-point bilder. egentligen borde jag ha pluggat hela kvällen ikväll. egentligen, för det är tenta på fredag och biologisk psykologi är inte så himla lätt.
istället så har jag suttit med lite design ikväll, hoppas att sidan blev lite piggare och fräschare med bilder. hoppas motivationen till att börja blogga seriöst igen infinner sig i detta "fixa och dona"-rus.
just nu är det annars...
förkylt, jag hostar och har ont och huvudet bara dunkar och är konstant trött.
underbart vacker ute, som det alltid är såhär i tenta-pluggs-tider.
ganska fullt upp till helgen, jag ska bli frisk och jobba lö-sö.
rätt så ensamt hemma, sambon hade fotboll och innebandyträning ikväll.
Joseph Artur - in the sun som spelas konstant. det pirrar i mig när jag lyssnar på den.
may God's love be with you
always.
if i find,
if i find my own way how much will i find
you
yeah
i'll find you,
hela köksbordet är täckt av skolböcker, anteckningar, färgpennor och power-point bilder. egentligen borde jag ha pluggat hela kvällen ikväll. egentligen, för det är tenta på fredag och biologisk psykologi är inte så himla lätt.
istället så har jag suttit med lite design ikväll, hoppas att sidan blev lite piggare och fräschare med bilder. hoppas motivationen till att börja blogga seriöst igen infinner sig i detta "fixa och dona"-rus.
just nu är det annars...
förkylt, jag hostar och har ont och huvudet bara dunkar och är konstant trött.
underbart vacker ute, som det alltid är såhär i tenta-pluggs-tider.
ganska fullt upp till helgen, jag ska bli frisk och jobba lö-sö.
rätt så ensamt hemma, sambon hade fotboll och innebandyträning ikväll.
Joseph Artur - in the sun som spelas konstant. det pirrar i mig när jag lyssnar på den.
may God's love be with you
always.
if i find,
if i find my own way how much will i find
you
yeah
i'll find you,
ensam (hemma)
ensam hemma, för ovanlighetens skull. sambon har match ikväll, som började halv nio. snart kommer han nog att ramla in i lägenheten, svettig och förhoppningsvis nöjd. förhoppningsvis har jag inte somnat då.
en riktig gemenskapskväll blev det ikväll. mitt gamla projekt från i höstas, att hitta en kristen gemenskap, har dragit igång igen. ikväll var det mingel och tårtbakar-tävling med Credo, vilket var trevligt. Många nya-, gamla- och nygamla bekantskaper. många tillfälligheter som fanns med. jag träffade en tjej, som var väldigt trevlig, och som i höstas gick på just den folhögskola och linje som jag kom in på. hon berättade om att det fanns någon tjej som var från Umeå som skulle ha börjat, men gjorde inte det, det var tydligen jag. sen så träffade jag, hör och häpna, en släkting! det räcker inte med att jag har så många kusiner att jag knappt håller ordning, nu börjar tremenningar och fyrmenningar dyka upp här och var. och den sidan av mig som jag sällan släpper fram, den smyger sig på. på tungan ligger orden, "jag är hennes dotter. du vet, hon som dog".
ibland så tänker man tillbaka på allt som hänt, och alla beslut man tog, och det man valde bort. jag valde inte att gå på den där bibelskolan, inte den andra heller som jag ahde sökt. istället hade jag turen att få jobba, och sen halkade jag in på min utbildning, tänk vad mycket som varit annorlunda om man valt på nåt annat sätt. undra vart man hade hamnat då? men jag är nöjd med att vara precis där jag är just nu.
visst saknar jag vissa saker. jag saknar friheten och glädjen och värmen. jag saknar alla som jag förut hade mycket närmare, som jag förr hade så mycket bättre kontakt med. att jag hade bättre kontakt med mig själv, och med Gud. saknar allt man inte gjorde. och så saknar jag henne. ibland så mycket att jag inte vet vad jag ska göra.
ibland saknar jag att ha en mamma, men nu, nu saknar jag min mamma. den personen som skulle vara min och mina syskons knytpunkt i livet. den där "någon" som man aldrig haft. den där någon som man aldrig fått kalla sin egen.
en mamma, som alla andra har, att kunna ringa till och prata med. att berätta allting för; hur glad jag är för pappas nya arbetsuppgifter, hur fin min brors lägenhet är, hur det går med ordningen här hemma, att victor är JÄTTESEG på att diska och att jag är lite sur på min syster för att hon inte lämnat igen mitt linne. att få berätta vad som händer, att få höra att jag gör rätt (och kanske fel), att vi har dete fint i lägenheten, att jag är duktig, att få säga till henne att idag, på kyrkan, var det en tjej som hette samma sak som hon. jag saknar hennes åsikter, hennes ord, hennes tyckande, hennes kärlek och hennes kraft.
hon fattas mig. hon fattas oss.
en riktig gemenskapskväll blev det ikväll. mitt gamla projekt från i höstas, att hitta en kristen gemenskap, har dragit igång igen. ikväll var det mingel och tårtbakar-tävling med Credo, vilket var trevligt. Många nya-, gamla- och nygamla bekantskaper. många tillfälligheter som fanns med. jag träffade en tjej, som var väldigt trevlig, och som i höstas gick på just den folhögskola och linje som jag kom in på. hon berättade om att det fanns någon tjej som var från Umeå som skulle ha börjat, men gjorde inte det, det var tydligen jag. sen så träffade jag, hör och häpna, en släkting! det räcker inte med att jag har så många kusiner att jag knappt håller ordning, nu börjar tremenningar och fyrmenningar dyka upp här och var. och den sidan av mig som jag sällan släpper fram, den smyger sig på. på tungan ligger orden, "jag är hennes dotter. du vet, hon som dog".
ibland så tänker man tillbaka på allt som hänt, och alla beslut man tog, och det man valde bort. jag valde inte att gå på den där bibelskolan, inte den andra heller som jag ahde sökt. istället hade jag turen att få jobba, och sen halkade jag in på min utbildning, tänk vad mycket som varit annorlunda om man valt på nåt annat sätt. undra vart man hade hamnat då? men jag är nöjd med att vara precis där jag är just nu.
visst saknar jag vissa saker. jag saknar friheten och glädjen och värmen. jag saknar alla som jag förut hade mycket närmare, som jag förr hade så mycket bättre kontakt med. att jag hade bättre kontakt med mig själv, och med Gud. saknar allt man inte gjorde. och så saknar jag henne. ibland så mycket att jag inte vet vad jag ska göra.
ibland saknar jag att ha en mamma, men nu, nu saknar jag min mamma. den personen som skulle vara min och mina syskons knytpunkt i livet. den där "någon" som man aldrig haft. den där någon som man aldrig fått kalla sin egen.
en mamma, som alla andra har, att kunna ringa till och prata med. att berätta allting för; hur glad jag är för pappas nya arbetsuppgifter, hur fin min brors lägenhet är, hur det går med ordningen här hemma, att victor är JÄTTESEG på att diska och att jag är lite sur på min syster för att hon inte lämnat igen mitt linne. att få berätta vad som händer, att få höra att jag gör rätt (och kanske fel), att vi har dete fint i lägenheten, att jag är duktig, att få säga till henne att idag, på kyrkan, var det en tjej som hette samma sak som hon. jag saknar hennes åsikter, hennes ord, hennes tyckande, hennes kärlek och hennes kraft.
hon fattas mig. hon fattas oss.
same old same old (hur en garderob kan förstöra en söndag)
sambolivet rullar på. allt annat liv också för den delen. och utvecklingen går framåt på många fronter. utveckling as in "nu lär vi oss något om oss själva och varandra som vi inte visste förut": i krissituationer så säger jag "det här går inte", han säger ingenting, efter 1,5 timmar löser vi problemet, och då säger vi båda ingenting alls. förvirrande? jag ska förklara.
allting började när vi fick för oss att "göra det fint". Ni vet, man flyttar på saker som stått på en plats så länge att man glömt bort hur fult eller opraktiskt det var att den hamnade där från första början. min svärfar kom på besök en kväll och då satte vi upp en hylla som stått i ett hörn i snart fem (!) månader. åh, vad vackert! fantastiskt fint blev det i sovrummet när HYLLAN ÄNTLIGEN KOM UPP PÅ VÄGGEN. vi fick därmed lite hybris, vi ville göra mer! så, en solig söndagseftermiddag tog vi beslutet att flytta en garderob som vi redan flyttat en gång (från vardagsrum, otroligt idiotisk placering, in till sovrummet) ut lägenheten och vidare upp till förrådet. piece of cake - oh nej.
jag ska bekänna en sak; jag är inte så stark. jag är träningsstark, men inte vardagsstark. detta insåg nog sambon alltför sent. ungefär efter att vi hade dragit ut den ur lägenheten, in i hissen och skulle lyfta den uppför sista trappan. alltså fick han sköta hela trapp-grejen; vi la ner garderoben och han puttade den hela vägen upp. behöver jag säga att det knakade lite illavarslande? sen så tog det stopp. bokstavligen. garderoben stod där i det lilla utrymmet och kom inte in genom förrådsdörren. här kom tårarna "det går inte" snyftar jag utmattat. han är tyst. "men om vi..." "Det går inte!"
vi tippade och vickade och lyfte och vred och vände. sedan gick vi ner och tog ut tvätten. vi ringde pappa och ringde på hos grannen. vi jämförde blåmärken och sår på händerna, och konstaterade att en garderob verkligen kan förstöra en söndag.
förut har vi båda sett oss själva som relativt smarta personer. denna söndag insåg vi våra begränsningar. när vi var som närmast att bara lämna garderoben sa sambon "men om vi skulle tippa åt andra hållet, sen lyfta?"
värt ett försök. mycket värt det, eftersom det äntligen gick. garderoben gick innanför dörren, halleluja, söndagen var räddad (förutom 1,5 timmar som jag aldrig kommer att få igen). nu pratar vi inte något mer om garderober över huvudtaget.
vi satt, ett kompisgäng från klassen och pratade häromdagen om relationer, och vad man kan och inte kan säga till varandra. om vad som kan slinka ur när man är alltför trött, sisådär klockan 2 på natten, när en kvällströttperson talar först och tänker sedan. en klok (och gift) person konstaterade att det är därför man inte ska leva som sambo, utan vara gift när man bor ihop "då är han ju fast ändå!", dvs då gör det inget att han får veta vissa saker om mig, vi är ändå gifta! hoppsan, tänkte jag då. det kanske kan stämma, men då tror jag nog att man ska vara gift innan man försöker flytta garderober tillsammans också, egentligen.
allting började när vi fick för oss att "göra det fint". Ni vet, man flyttar på saker som stått på en plats så länge att man glömt bort hur fult eller opraktiskt det var att den hamnade där från första början. min svärfar kom på besök en kväll och då satte vi upp en hylla som stått i ett hörn i snart fem (!) månader. åh, vad vackert! fantastiskt fint blev det i sovrummet när HYLLAN ÄNTLIGEN KOM UPP PÅ VÄGGEN. vi fick därmed lite hybris, vi ville göra mer! så, en solig söndagseftermiddag tog vi beslutet att flytta en garderob som vi redan flyttat en gång (från vardagsrum, otroligt idiotisk placering, in till sovrummet) ut lägenheten och vidare upp till förrådet. piece of cake - oh nej.
jag ska bekänna en sak; jag är inte så stark. jag är träningsstark, men inte vardagsstark. detta insåg nog sambon alltför sent. ungefär efter att vi hade dragit ut den ur lägenheten, in i hissen och skulle lyfta den uppför sista trappan. alltså fick han sköta hela trapp-grejen; vi la ner garderoben och han puttade den hela vägen upp. behöver jag säga att det knakade lite illavarslande? sen så tog det stopp. bokstavligen. garderoben stod där i det lilla utrymmet och kom inte in genom förrådsdörren. här kom tårarna "det går inte" snyftar jag utmattat. han är tyst. "men om vi..." "Det går inte!"
vi tippade och vickade och lyfte och vred och vände. sedan gick vi ner och tog ut tvätten. vi ringde pappa och ringde på hos grannen. vi jämförde blåmärken och sår på händerna, och konstaterade att en garderob verkligen kan förstöra en söndag.
förut har vi båda sett oss själva som relativt smarta personer. denna söndag insåg vi våra begränsningar. när vi var som närmast att bara lämna garderoben sa sambon "men om vi skulle tippa åt andra hållet, sen lyfta?"
värt ett försök. mycket värt det, eftersom det äntligen gick. garderoben gick innanför dörren, halleluja, söndagen var räddad (förutom 1,5 timmar som jag aldrig kommer att få igen). nu pratar vi inte något mer om garderober över huvudtaget.
vi satt, ett kompisgäng från klassen och pratade häromdagen om relationer, och vad man kan och inte kan säga till varandra. om vad som kan slinka ur när man är alltför trött, sisådär klockan 2 på natten, när en kvällströttperson talar först och tänker sedan. en klok (och gift) person konstaterade att det är därför man inte ska leva som sambo, utan vara gift när man bor ihop "då är han ju fast ändå!", dvs då gör det inget att han får veta vissa saker om mig, vi är ändå gifta! hoppsan, tänkte jag då. det kanske kan stämma, men då tror jag nog att man ska vara gift innan man försöker flytta garderober tillsammans också, egentligen.
