mitt syndiga samboliv
allting började egentligen i april 2007. sambon, som då inte var sambo utan "pojkvän-i-ett-långdistans-förhållande-som-hälsade-på-i-en-vecka-i-sträck" hade varit hos mig, och när han åkte hem åkte jag iväg med jobbet. jag pratade med en nyfunnen vän, och berättade att min pojkvän just åkt hem och sa "han har bott hos mig en vecka, du vet syndigt samboliv"
senare på kvällen sitter jag och min nyfunna vän och pratar, hon berättar om en av hennes vänner som var "en sån där duktig kristen, inte som du.. " PANG. "vad menar du? är jag värsta syndiga personen?" "ja, men det är ju jag också!" där uppfanns det: jag och mitt syndiga samboliv. eller bara syndiga liv för den delen.
tröstades av vänner senare under kvällen, och vi bytte sorger med varandra. sen skrattade vi, och blev riktiga vänner.
men det var något med att stämplas som syndig, och speciellt samboskapet.
Okej, dags att reda ut lite grejer. ja, jag är kristen. sen jag konfrimerades har jag på något sätt alltid varit i kyrkan. under de senaste två åren har jag jobbat i kyrkan, men slutade helt i april-maj. och det där med sambo kan vara något känsligt, för vissa. vissa behöver två ringar på fingret för att acceptera ett samboende, andra nöjer sig med en ring. och frågan blev: vart står jag? är det jag gör syndigt? är det syndigt att vilja vara nära den man älskar 24/7, att vara ekonomisk och bo tillsammans fullt ut istället för tillsammans isär?
"det är svårt att backa" sa en annan vän. vänta tills du är redo, gör det inte bara för att det är smidigast.
"det finns bättre sätt att göra slut på" hävdade jag starkt en tid.
efter många om och men, och då jag var som säkrast på att sambolivet skulle ta så mycket tid och plats (min egentid, då jag skulle få göra mina egna saker) började det tära på mig att bo hemma. jag älskar min familj, men ett tag var det verkligen svårt för mig att visa det. det var svårt att vara hemma hos honom, vi kände oss mest bara i vägen. tillslut satt jag där, med rödgråtna ögon och kände; är det inte bättre att älska andra, älska sig själv och må bra än att kämpa i konstant motvind?
så samboskapet blev till slut ett faktum. och nu känner jag precis hur rätt det blev. det var inget enkelt beslut, att vara syndig vill väl ingen människa vara? jag tror inte Gud kommer att granska mitt liv och säga att samboskapet var min största synd. jag tror snarare han ler och tänker "åh, NU börjar hon fatta vad det egentligen handlar om."
senare på kvällen sitter jag och min nyfunna vän och pratar, hon berättar om en av hennes vänner som var "en sån där duktig kristen, inte som du.. " PANG. "vad menar du? är jag värsta syndiga personen?" "ja, men det är ju jag också!" där uppfanns det: jag och mitt syndiga samboliv. eller bara syndiga liv för den delen.
tröstades av vänner senare under kvällen, och vi bytte sorger med varandra. sen skrattade vi, och blev riktiga vänner.
men det var något med att stämplas som syndig, och speciellt samboskapet.
Okej, dags att reda ut lite grejer. ja, jag är kristen. sen jag konfrimerades har jag på något sätt alltid varit i kyrkan. under de senaste två åren har jag jobbat i kyrkan, men slutade helt i april-maj. och det där med sambo kan vara något känsligt, för vissa. vissa behöver två ringar på fingret för att acceptera ett samboende, andra nöjer sig med en ring. och frågan blev: vart står jag? är det jag gör syndigt? är det syndigt att vilja vara nära den man älskar 24/7, att vara ekonomisk och bo tillsammans fullt ut istället för tillsammans isär?
"det är svårt att backa" sa en annan vän. vänta tills du är redo, gör det inte bara för att det är smidigast.
"det finns bättre sätt att göra slut på" hävdade jag starkt en tid.
efter många om och men, och då jag var som säkrast på att sambolivet skulle ta så mycket tid och plats (min egentid, då jag skulle få göra mina egna saker) började det tära på mig att bo hemma. jag älskar min familj, men ett tag var det verkligen svårt för mig att visa det. det var svårt att vara hemma hos honom, vi kände oss mest bara i vägen. tillslut satt jag där, med rödgråtna ögon och kände; är det inte bättre att älska andra, älska sig själv och må bra än att kämpa i konstant motvind?
så samboskapet blev till slut ett faktum. och nu känner jag precis hur rätt det blev. det var inget enkelt beslut, att vara syndig vill väl ingen människa vara? jag tror inte Gud kommer att granska mitt liv och säga att samboskapet var min största synd. jag tror snarare han ler och tänker "åh, NU börjar hon fatta vad det egentligen handlar om."
