sambo med vico

som ni märker håller jag på att lägga ner. avvcklar sakta men säkert. för att det känns bäst så. visst älskar jag att läsa bloggar, tjuvtitta in i andras liv och så, men this aint for me. jag prioriterar inte att starta datorn, vänta på att windows ska komma igång, skriva ett inlägg som tar ett antal minuter att formulera, för att berätta vad jag ska äta till middag, vad jag har på mig och vad jag ska träna ikväll. it aint me. det borde det vara, jag älskar att fundera och skriva och uttrycka med skriftligt det jag inte kan säga högt, men jag pallar det liksom inte. för det är bara så himla bra och roliga och häftiga och bra saker som händer hela tiden som man ska skriva. inte när man är arg, eller ledsen eller när man vill berätta om sin tro. det ska man göra i en dagbok. därför ska jag bli så himla omodern att jag köper en dagbok istället. its me.

förövrigt så har jag haft en fantastisk helg i jönköping i helgen. fantastisk på alla sätt och vis. och det är så underbart att veta att Gud, han är där. fortfarande. alltid. och att han kanske är med tillbaka, att han följde med riksstämmohandlingarna i den svarta bärpåsen med lila och turkos text hem till våran lägenhet. att allt det som var bra, allt som sades, kanske stannade i hjärtat, så att Gud inte bara är på gudstjänster och bibelstudium och förböner och i lovsång utan alltid alltid med oss. får man skriva såhär på en blogg? är det här lagomt godtagbart? eller för provocerande?

och jönköping var en rymning härifrån. jag rymde, jag tackar maja för att hon gav mej den möjligheten, att få släppa allt. för nu är det allt. men det kan jag ju inte heller skriva här. i helgen är det brännbollsyra och festival i stan. och det jag ska göra är att sätta mig i en lite skruttig toyota med en pappa och kanske en bror och några buskar och köra 10 mil norrut och bara rymma. för det är morsdag på söndag. och jag känner mig så jäkla diskriminerad, av Gud och hela världen för att vi inte får fira utan bara ha en hemsk klump i magen och känna sig vilsen. fast tillsammans. för annars är det alltid ensamt. jag har fortfarande inte berättat för någon i min klass att min mamma är död. och jag är 22 år. och vi har läst tillsammans i snart 1,5 år. och hon har varit död i 15,5 år. för vad säger man?

jag tror inte man kan jämföra smärta eller sorg. det bara är, och det är lika jobbigt för alla. och ibland är det extra jobbigt. som morsdag. eller årsdagen. då orkar man bara inte. eller den dagen då hon skulle ha fyllt 50 år och man är på ettåringsbibelskola  och kan inte säga nåt till någon, för vad säger man? eller när hon har varit död i precis 15 år och man inte vill ordna fika på Credo, vad säger man då? eller när man just flyttat 50 mil bort, och vill åka hem just den helgen för att lägga en ros på graven, men måste jobba för att kyrkan har utvecklingsdag, och man orkar bara inte. och jag gråter för alla andra som måste ha klump i magen och vilsenhet.

så jag ska köpa en dagbok. men fortsätta läsa massa bloggar för att hålla mig uppdaterad. vill man vara uppdaterad om mig får man helt enkelt fråga. men passa er, jag kanske berättar hur det egentligen är. så, for now, så lägger jag ned. jag flyr undan till den som orkar fråga, och orkar lyssna på svaren